En koffeinists bekännelser

Återigen idag, efter ett par dagars blödningsfrihet med bara bruna flytningar, blöder jag en skvätt. Varför envisas trollet med att hålla på såhär och skrämma upp sina supernervösa föräldrar. Hen kommer ju snart få utegångsförbud innan hen är född. Busungen.

 

Har idag varit iväg och jobbat, och frågan är om det är det som är problemet, jag har gjort något om innebär att jag bär mer än e  bomullstuss och varit aktiv. Kan det vara så enkelt som att vanlig enkel aktivitet medför blödningar? Bådar det gott inför fortsättningen eller inte? Känns ju inte särskilt roligt iaf.

 

Imorgon ska vi leka med make up på veckomötet. Jättekul! Iofs tycker jag att det alltid är roligt på våra möten, men med lite gäster på det så blir det ännu roligar. I vilket fall så SKA jag skriva en veckorapport och lämna in, dags att skärpa sig nu.

 

Illamåendet är allt kvar, lika jobbigt som de senaste dagarna, och om jag inte kommer i säng snart kommer det vara ännu besvärligare imorgon, vilket jag inte riktigt har varken tid eller lust med. Så marsch i säng med sig nu lilla koffeinisten!

Glöm bort alla positiva tankar från gårdagen, idag är jag mer negativ än någonsin. Postafenet hjälper knappt ett dugg, och desperat som jag nu börjar bli ringde jag till barnmorskan för att be om råd. Rådet blev att ringa till läkaren för recept på annan medicin. På läkarmottagningen kan jag inte ens få en telefontid för att be om hjälp, vilket innebär att jag ska vara så här ilamående tills på måndag, då jag måste skolka från skolan för att ringa till mottagningen och förhoppningsvis få en telefontid för att eventuellt få lov att träffa en läkare som kanske kan tänka sig att skriva ut medicin till mig. Om de inte är så att de bestämmer sig för att det bara är ångest. Ni vet, en gång psykpatient, alltid psykpatient. Man kommer aldrig ur det facket och kan aldrig någonsin vara fysiskt sjuk om man en gång varit psykiskt sjuk.

 

Så just nu gråter och kräks jag istället för sitter på biblioteket och pluggar. Känns ju väldigt lovande inför betygen den här terminen, kanske inte ens kan lyckas skrapa ihop ett ynka E, och ännu mindre de C som jag siktar på. Att jag i samhällskunskapen fick ett B på första arbetet kommer inte ha ngn betydelse om jag inte kan göra resten av uppgifterna.

 

Måste nog försöka fixa till vraket lite och ta mig iväg till biblioteket iaf. Har jag tur så behöver jag inte kräkas på vägen, och på biblioteket måste det väl finnas toaletter man kan kräkas i....

 

Todeloo!

Illamåendet har nått nya höjder, och oförmögen att göra något över huvud taget skickade jag maken till apoteket efter postafen. Nu känner jag att tankeverksamheten så smått börjar fungera igen, iaf tillräckligt mycket för att jag skulle klara av att blogga lite och ringa några samtal inför helgens jobb. Riktigt skönt att fått det avklarat också, slipper jag stressa över det imorgon. Däremot måsta jag verkligen ta mig till biblioteket imorgon för att läsa på om franska revolutionen, för på måndag ska arbetet vara inlämnat. Än så länge har jag ett prov i historia och en inlämningsuppgift i samhällskunskapen som ligger och släpar efter, men om nu postafenet ska hjälpa mot illamåendet så kanske jag kan klara av att fungera och komma ikapp igen. Det skulle vara riktigt skönt. Dessutom så kanske jag kan klara av att hålla mig i fas med matten och företagsekonomin om jag får lov att tänka på något annat än att inte kräkas.

 

Nu, strax läggdags och det ska bli väldigt skönt. Jag lovar, läggdags är helt klart bästa stunden på dagen.

Just nu är det rätt jobbigt att vara gravid. Trots att vi längtat och gråtit över att inte vara det så är faktiskt skitjobbigt just nu. Konstant illamående, ont och en känslomässig berg- och dalbana. För förutom de vanliga, klassiska gravidhumörsvängningarna (gråter för ingenting och blir lika lätt arg) så är det ju också det faktum att trollet var och varannan dag försöker skrämma livet ur sin mor med en blödning. Men trots att jag blöder så ofta som jag gör så verkar möjligheterna att få ett ultraljud för att kolla läget onödigt små. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så svårt att få en lugnand koll. Visst, de kan fortfarande inte garantera något, men de kanske kan se var blödningen kommer ifrån och om det är någon där över huvud taget.

 

Men jo, självklart är jag glad. Idag, när illamåendet hindrar mig från att göra mycket mer än ligga ner och titta på TV så vågar jag nästan hoppas lite. Tillräckligt mycket för att fundera över hur vi ska berätta för våra familjer, hur man ska formulera sig när man tillkännager det för allmänheten och hur sjutton jag ska klara av att vänta en hel evighet innan man vågar tro på att trollet har kommit för att stanna. Än så länge vågar jag bara tro en liten stund i taget. Visserligen har jag inte mått fullt så här dåligt tidigare, vilket jag försöker se som ett positivt tecken. Så länge jag mår dåligt är trollet kvar, och det är ju det vi vill. Även om jag halvt på skämt anklager maken för att ha gjort mig sjuk och kräver att han skämmer bort mig. Vilket han iofs alltid gör, så det är ju inget nytt.

 

Idag skulle jag behöva ta mig till biblioteket för att läsa på lite om franska revolutionen och kvinnorollen under medeltiden och upplysningen. Dessutom skulle jag behöva komma på ett ämne inom arbetsmarknad att skriva en insändare om och plugga massa matte. Nejdå, jag känner mig inte stressad, jag lovar....

Idag har jag haft en fullt normal måndag. Vaknar med illamående, äter ett par kex, går upp, väntar tio minuter, kräks, äter frukost, går till skolan.

I skolan har jag dubbellektion med en 15 minuter rast i mitten. När rasten väl var var jag otroligt tacksam, för hade det gått fem minuter till innan jag åt min banan hade det inte blivit roligt. Sen hem, äta lunch och plugga lite, äta ett par kex och sen gå tillbaks till skolan igen för en ny dubbellektion och en efterlängtad rast, den här gången inkluderandes ett päron, hemgång och middag. Nu, för en liten stund har illamåendet lugnat ner sig, men frågan är för hur länge. Ge mig tio minuter och sen är det väl tillbaks igen.

 

Idag har jag dessutom börjat fundera på om det verkligen kan vara så att magen har svullnat lite. Redan? Är det inte lite väl tidigt för det? Men det känns som att jeansen trycker lite. Visserligen tänker jag att det kanske kan bero på att jag är öm och lite småsvullen av gaser. För inte ska väl byxorna börja trycka redan i vecka 7?

 

Och jag kämpar med det där med att förstå hur man räknar veckor. Om jag har förstått det så byter vi vecka på torsdagar, men jag är inte helt säker. I så fall skulle vi vara i vecka 6+4 idag. Eller? Knepigt detta, jag vet aldrig riktigt hur det ska räknas, vi har ju inte lyckats komma så långt tidigare utan idag är den längsta graviditeten jag och maken har haft. Jag hade ju iofs en som gick till v.12 för väldigt länge sedan, men den är inte ett dugg jämförbar med den här.

 

Nej, dags att fixa lite kväll och umgås med maken innan sängdags.

Idag har jag inte gjort mycket mer än suttit och pluggat matte nästan hela dagen. Det har inneburit att jag idag inte har märkt av någon blödning (förutom de bruna flytningarna) och känner mig lite hoppfull.

 

Dock har jag varit desto mer illamående idag. Så fort det gått en stund sedan jag ätit så har illamåendet dykt upp, och sen har det ihärdigt hängt i tills jag lyckas stoppa i mig tillräckligt mycket mat för att häva det igen. Och tro mig, stoppa i sig mat när man är illamående är inte det allra lättaste. Har dessutom bara haft lite ont idag, inte så mycket hugg utan mest lite småmolande. Känns ju skönt att jag då är illamående och har ömma bröst istället. Med tanke på alla småblödningar är jag tacksam för alla graviditetssymptom jag känner av.

 

Dock funderar jag på om jag skulle försöka ringa och tigga till mig ett tidigt ultraljud för att kolla läget, just med tanke på hur mycket småblödningar jag har och att jag inte riktigt vet vad det innebär. Det lät ju på kvinnan jag pratade med på gyn som att hon tyckte det var fullkomligt onödigt, men å andra sidan så skulle mitt psyke må ganska mycket bättre av att veta hur läget är. Finns där något troll att hoppas på, eller ska vi börja på nya försök?För även om jag fortsätter räkna mig som gravid tills något annat säga, så är jag ju inte övertygad. Visserligen, även om de skulle kunna se något just nu så är det ju inte säkert att det kommer gå vägen iaf, men då vet jag ju iaf vad vi har att rätta oss efter.

 

Hela tiden kommer jag tillbaka till att de sa att så länge jag inte hade kramper och blöder som en riklig mens ärdet troligtvis lugnt. Men hur länge ska man ha dessa bruna flytningar och småblödningar innan man kan få veta varför. För hur länge är det normalt? När börjar det bli onormalt och något värt att kolla upp? Många frågor blir det från mig, och jag räknar inte med att någon har ett bra svar, även om man skulle önska det. Så min nästa fråga är, hur tidigt kan de se om det ser ok ut på ett UL? 

 

Nej, dags att återgå till pluggandet och sen duscha och sova. Läggdags i det här hushållet brukar inträffa tidigt nu för tiden, för någon här är fruktansvärt trött. Gissa vem....

Jomenvisst, så är det. Igår var jag, som gravid, på vin- och delikatessmässa. Mycket trevligt. Inte så jättemycket för mig att smaka eftersom mycket av delikatesserna var baserade på griskött, som jag ju inte äter eller hade förstörts med citrus eller helt enkelt tillhörde den kategorin av mat som just nu bara vänder sig i magen och vill komma upp igen. Eller så var det alkohol, som jag nu då inte dricker, men biljetterna var ju bokade och betalda innan vi förstod att jag är gravid. Men maken och vännerna som var med smakade tills de var smått berusade, och sen kom det så mycket folk så man inte kunde röra sig och vi kände oss nöjda och glada och drog oss hemåt.

 

Idag, städning och pluggande. Kommer nog bli bra.

Verkar som att jag har skaffat mig en helt ny vana. Varje eftermiddag blöder jag en liten skvätt, sen slutar den färska blödningen och  övergår i den klassiska bruna flytningen. Obehagligt och skrämmande varje gång, för vad innebär det? Betyder det att trollet flyttar ut, bit för bit, dag för dag, eller att hen bara skräms lite? Oavsett ser jag gärna att det slutar nu. Om trollet nu tänker flytta ut är det bättre att hen gör det med en gång, då vet vi vad vi har att rätta oss efter. Tänker hen däremot stanna så får hen väldigt gärna sluta upp med att skrämma sina stackars föräldrar. Tänk så oroliga vi kommer vara i fortsättningen när trollet börjar skrämma upp oss redan nu. Fy skäms unge, nu får du börja uppföra dig!

Eftersom jag fortfarande inte har börjat blöda ordentligt så fortsätter jag räkna gravidveckor och dagar. Idag går vi in i vecka 7. Snart är trollet tillräckligt stor för att kunna synas på ett ultraljud, så om jag bara fortsätter att känna mig gravid och inte storblöder kommer vi kanske kunna få ett riktigt tidigt ultraljud för att kontrollera att allt är som det ska, att trollet bor kvar och att vi kan fortsätta hoppas, längta och önska.

 

Idag verkar trollet vara mer aggressiv i sin utbyggnad, det hugger lite i kanten på magen (svårt att förklara) och jag mår mer illa igen. Antar att det är så det kommer vara, lite upp och ner. Vissa dagar mer symptom än andra. Det enda som jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt är att jag verkar ha fått tillbaka förmågan att dricka kaffe. Den senaste veckan har det varit i stort sett omöjligt att dricka kaffe, speciellt på förmiddagarna, men nu verkar det ha blivit lite bättre igen. Även om det fortfarande ligger ett grundillamående i mig så verkar trollet ha förstått att om man vill ha en glad mamma så måste hon få kaffe. Tack trollet.

 

Andra saker som jag funderar på är saker som varför huggen i magen alltid följs åt av en illamåendevåg. Har dessutom börjat identifiera att de mornar jag mår bäst är de där jag har ätit något ganska precis innan jag gick och lade mig dagen innan. Så det lär ju bli fler kvällsmackor för mig framöver.

 

Och mycket som jag skriver här kanske är totalt ointressant för utomstående, men jag kombinerar blogg och graviditetsdagbok eftersom jag inte orkar skriva på flera ställen samtidigt.

Tror att jag är expert på att analysera allt jag upplever just nu. Varje gång det gör lite ont i magen så reagerar jag. För det kan ju vara vilket som. Det kan vara trollet som bygger ut, men det kan också vara trollet som flyttar ut. Dock upplever jag att det är mindre tecken på småblödningar än det varit på flera dagar, vilket väl är bra? Eller? I vilket fall så länge det inte börjar blöda igen tänker jag att alla tecken är bra. Varje liten mol i magen måste väl tyda på att trollet inte flyttat ut ännu tänker jag. Likadant tänker jag med mina små vågor av illamående, de borde ju tyda på att trollet bor kvar, för när vi fick missfallet sist så slutade jag ju relativt snabbt att må illa.

 

Hoppet är det sista som överger människan!

Har idag först pratat med barnmorskan som ine ville gissa på något, eftersom blödningen avstannat igen, utan tyckte att jag skulle prata med gyn och se om det fanns möjlighet att få boka in ett tidigt ultraljud nästa vecka. Så jag ringde till gyn. De trodde att jag INTE fått missfall, iaf inte än, utan fortsatt är gravid, såtillvida att blödningen inte startar igen och ökar till nivå för missfall, för isf är det över även den här gången. Så för tillfället ber jag till Gud, hoppas, önskar och bönfaller trollet om att stanna kvar. Ibland är det innerligt skönt att ha en tro att vända sig till, och just nu känns den viktigare än någonsin. Vännen (som är en av få som vet) messade att hon bad för oss, och jag kan bara säga tack. Alla stödböner är välkomna, eftersom jag inte kan be mer än 24 timmar/dygn. Dessutom, ju fler som ber, desto större sanolikhet för bönesvar. Tror jag. Hoppas jag. Önskar jag.

 

Snälla trollet, stanna kvar!!!

Jag slutade äta griskött i början av augusti, och efter att vi hade försökt bli gravid i evigheter så lyckades vi. Igår och idag föll jag för frestelsen och åt prinskorv, och nu verkar det som att trollet är på väg att flytta ut. Kan griskött verkligen påverka eller är det bara en ren slump? Jag vet inte, men för att vara på den säkra sidan är det nu slut på gris för min del, och om vi blir gravida igen så spelar det ingen roll hur sugen jag blir, det blir ingen gris i min mage iaf. Förhoppningsvis kan vi då lyckas. Eller så är vi bara oförmögna att få barn. Densom lever får se, med andra ord, inte trollet....

Nu kom den. Den där riktiga blödningen som jag har varit orolig för att den skulle vara på g. Hoppet är alltså över den här gången också. Bloggen kommer troligtvis nu att återgå till en bitterblogg. Men vi gick nästan en hel vecka längre än förra gången...

Får ingen riktig ordning på det där med hur man räknar veckor, tycker det är lite olika överallt, men den infon jag går på just nu är nog familjeliv.se och de säger ovanstående. Det känns jättekonstigt faktiskt, att jag får räkna veckor (även om jag fortfarande inte är övertygad om att det kommer gå vägen) att jag får hoppas och längta liiite.

 

Imorgon är det dags för inskrivning hos barnmorskan, och det känns jättekonstigt. För det första känns det lite som att när jag kommer dit ska det hoppa fram någon bakom en buske och ropa "Lurad!". Jag tror fortfarande inte riktigt på att det verkligen är sant.

 

Dessutom är jag ju så himla orolig hela tiden. Dessa flytningar/småblödningar tar livet av mig. Så ort jag gör något upplever jag att de ökar lite igen, och sen minskar det. Jag har mer ont i magen och lite i ryggen, men det kan bero på att jag suttit/legat konstigt. Om jag skulle gissa helt vilt på mitt mående skulle jag aldrig gissa på att jag vore gravid, snarar att jag hade fått livmoderinflammation igen. Jag fick det när jag testade spiral för ett par år sedan, och det är lite samma känsla. Molvärk i magen som då och då hugger till, småblödningar som tilltar så fort man gör något, mördande trötthet och konstant småillamående.

 

Måste ställa alla min frågor till barnmorskan imorgon, för när jag googlar blir jag bara mer nervös och inbillar mig allt ifrån början till nytt missfall till utomkvedshavandeskap eller helt enkelt inbillningsgravid. Imorgon hoppas jag på en lugn barnmorska som även kan göra mig lugn och svara på alla våra frågor.

Japp. känns som att det är det enda jag tjatar om just nu, oron över småblödningarna. Numera varierar de lite i färg mellan bruna och rosa, och även om det överallt sägs att det är fullt normalt så är jag ändå orolig, speciellt som att jag upplever att jag inte mår lika mycket illa idag. Visserligen har jag varit och kräkts en gång, men det där konstanta illamåendet känns mycket bättre, och för mig är det ännu ett orosmoment. Och kanske, men bara kanske, hade jag inte varit lika nervös om vi inte hade haft det tidiga missfallet för ett år sedan och jag nu är rädd för ännu ett. För om vi ska hålla på med våra försök i ett helt år innan vi får plus och sen bara få vara glada för plusset i en vecka varje gång, då vet jag inte hur många försök man orkar med. Kanske rent av är så illa som att det inte är meningen att vi ska få några barn. 

 

Jag gråter massor i smyg just nu, så att inte maken ska märka det. Han tycker nog att jag är knäpp som letar efter tecken på att det ska skita sig denna gången med, men dessa småblödningar driver mig till vansinne. De får min övertygelse om att vi inte kan, inte får att ta ny fart, och den sorgen vill/vågar jag inte lägga på honom förrän vi står inför fullbordat faktum. Och kanske är det så att jag är en människa som oroar mig mycket, och kanske är det så att hormonkaoset gör att jag lättare gråter (ska berätta om nallebudet strax) men jag måste nog tillåta mig att få gråta ut lite oro ibland.

 

Nallebudet ja. Jag har en vän som jag träffar nästan varje dag, och eftersom jag gör det, och vet att hon och hennes partner försöker få barn de med, så kunde jag inte hålla det hemligt utan berättade häromdagen om plusset. Hon gratulerade såklart och varlite glad för min skull, och sen tänkte jag att det var bra. Sedan i fredags, när jag låg i sängen och vilade lite (jo serdu, jag är konstant trött, men det är heelt normalt) ringde det på dörren och utanför stod brevbäraren med en lite röd ask som det stod nalebudet på. Jag öppnade och i asken låg en jättesöt liten nalleängel och en hälsning från vännen+partner med önskan om att allt skulle gå bra och att nalleängeln skulle vaka över oss de närmaste månaderna. Jag bröt ihop fullkomligt och storgrät eftersom det var så himla fint gjort av dem. Skicka denna lilla supersöta nallen till oss! Det var nog en av de finaste gester jag har varit med om. Dessutom gick delar av priset till HOPP, riksföreningen mot sexuella övergrepp, något som står mig nära. Jag lyckades samla ihop mig lite, försökte ringa maken på jobbet för att berätta men han svarade (som vanligt) inte och så ringde jag kompisen för att tacka. Självklart började jag ju då gråta igen, något som jag inte alls hade planerat.

 

Om det kommer vara såhär i nio månader får jag nog tänka på att dricka mycket vätska...

Fortsatt illamående, även om jag hela tiden jämför "är det inte lite mindre än igår, har det släppt lite nu" och är livrädd för att det betyder att vi har förlorat. Även om jag kanske tror att jag mår lite bättre så finns det vissa tecken på att jag har fel, t ex att jag nu verkar ha infört kräkningar i repertoaren förrutom illamåendet. Flytningarna är fortfarande kvar vilket gör mig livrädd, men dessutom tycker jag att jag luktar skunk från underlivet. Jag har tyckte det någon vecka, och när jag sitter i skolan kan jag ibland känna lukten genom byxor och allt. Inte så trevligt. Ska fråga barnmorskan om det på tisdag. 

 

Försöker tvinga i mig lite frukost, och det går sådär. Stoppade i mig ett par kex innan jag gick upp, satt en stund, kräktes, petade i mig ett par kex till och nu har jag lyckats få i mig 2/3 smörgås och lite, lite kaffe. Ska strax iväg på bakluckeloppis med en kompis och kollega och har insett att jag nog måste ha med mig massvis med kex, en vattenflaska och kanske även försöka få med en drickyoghurt.

Är nog nästan mer orolig idag, de bruna flytningaran känns som att de snarare har tilltagit än avtagit, och jag oroar mig för att vi kommer förlora trollet innan hen ens har hunnit flytta in ordentligt, precis som förra gången. På den positiva sidan har vi att jag var tvungen att rusa ut från lektionen för att uppsöka närmaste toalett och tillbe den stora porslinsguden. Barnmorskan sa ju att så länge jag forsätter vara illamående är det ett gott tecken, oavsett om jag har bruna flytningar eller inte.

 

Ligger nu i sängen och ska försöka vila lite eftersom jag ska jobba ikväll och jag måste försöka få lite energi innan dess. Inte enkelt att vara glad, positiv och engagerad när man bara längtar till sängen, kylskåpet eller toaletten, men jag måste, annars kan jag lika gärna ge upp med en gång.

Måste idag berätta för en av mina lärare a jag är nygravid. Idag på morgonen har vi seminarie, och det paper jag skickade in inför det är direkt undermåligt. För att känna att jag inte bara försöker smita undan så tänkte jag förklara för henne varför, för den veckan som varit nu har jag verkligen inte gjort mitt bästa i skolan, vilket kanske är förståeligt. Jag hoppas att hon tar det på rätt sätt och inte tycker att jag använder mig av det som en undanflykt... Kanske kan lite av stressen över att inte orka just nu avta..

 

När jag vaknade idag så slog jag upp ögonen och tänkte att det verkara varaa en bra morgon. Sen vände jag på mig. Illamåendet är nog värre idag. Känns ju...tryggt?

Idag har jag ringt och avbokat tiden på fertilitetsmottagningen och ringt och bokat en tid hos barnmorskan istället. Väldigt roligt. Men. Idag har jag lite bruna flytningar och oroar mig lite. Barnmorskan sa iofs att det var fullt normalt och så länge jag fortsätter må illa ska jag inte oroa mig. På tisdag morgon ska vi på inskrivningssamtal hos barnmorskan, och maken har fått besked om att han helst ska ta ledigt från jobbet då. Hans kommentar "men jag säger väl att jag ska till tandläkaren då" kändes väldigt efterlängtad ska jag meddela. Den undanflykten har vi länge velat använda oss av utan att kunna, men nu var det dags.

 

Jag gick loss lite igår och köpte tyg som jag ska sy till trollet av. Världens sötaste tyger till vårt högst efterlängtade troll.

 

"Happy, happy! Joy, joy!!"

Idag har varit en konstig dag. Under tiden som jag kämpat mot konstant illamående, trötthet och allmän ofokusering har jag försökt vara en duktig student och engagera mig i ämnet som jag för tillfället håller på med. Inte helt enkelt. Speciellt inte när folk kommer in och luktar rök, min stora nemesis. Det verkar inte finnas många saker som så effektivt får mig att vilja kräkas som just röklukt verkar det som. Något som jag visserligen känner igen från tidigare, men hoppats att det skulle ädra sig.

 

Vi har dessutom idag tackat ja till en större lägenhet, en trea. Detta för att vi inte riktigt känner att vi kan bo kvar här, något vi visserligen har känt länge, men nu när vi har plussat så blir det extra viktigt. I den lägenhet vi har just nu får vi inte in en barnsäng, och definitivt inte resten av sakerna som behövs när man får barn. Så vi ska nu flytta in i en större, dyrare lägenhet 1/12. Känns både bra och...mindre bra, Skönt att lämna sunkhuset med knarkargrannar, men mindre trevligt att lägga ännu mer pengar på boende.

 

Men nu börjar det kännas som att det närmar sig läggdags, dagens trevligaste stund. Yey!

 Nu har det hänt, det där jag nästan började misströsta om. Jag har kissat på en sticka som gav mig ett positivt besked. De senaste dagarnas illamående i kombination med den fruktansvärda trötthet jag har känt skulle ju kunnat vara ledtrådar, men det var först när mensen inte dök upp som jag faktiskt blev fundersam, för jag har alltid kunnat räkna med att den kommer som mest två datum efter förra månadens mens, som i det här fallet var 9 augusti. Men stickan har talat, den gav mig två streck och enligt bruksanvisningen betyder det gravid. Så jag googlade lite och fick reda på att jag är vecka 5(4+3) och beräknas till 18 maj. sen hoppas jag lite då på att gå över tiden eftersom min vårtermin slutar 31 maj..men, men... Det löser sig alltid.

 

Nu ska jag fortsätta tvinga i mig lite frukost och sen hoppas på en bra dag i skolan. Många hemlighets glada timmar :)

Idag firar jag och maken vår bröllopsdag. Idag för två år sedan blev vi man och hustru och hade en av vårt livs bästa dagar. Dagen som ska kunna toppa väntar vi fortfarande på, för det torde väl vara den dagen vi får vår efterlängtade knodd. Jag ska idag fira dagen med ett matteprov, ämnet som jag tycker är något av det mest fasansväckande på vår jord, men som jag tyvär måste försöka klara av ändå, precis som så mycket annat.

 

Jag firar dessutom dagen med att hopas att det inte kommer någon mens. Idag är dagen D, den dagen min mens är beräknad till. Har vi riktig tur innebär detta att jag kan ringa till fertilitetsmottagningen och avboka tiden där. Det skulle väl ändå vara toppen. Men jag vågar inte hoppas ännu, dagen är ju inte slut ännu. Å andra sidan känns det näst intill omöjligt att hoppas överhuvudtaget, eftersom att det känns som att även om vi skulle få in en träff så skulle det inte gå hela vägen. Jag menar, varför skulle det fungera nu när det inte gjort det tidigare?

 

Men idag ska jag försöka att inte tänka på saken och istället fokusera först på skolan och sedan på maken. Bröllopsdag har man ju trots allt inte varje dag :)

Var i helgen iväg på något av det roligaste som jag någonsin varit med om. Mary Kays seminarie. För sån är jag, fristående hudvårdskonsult för Mary Kay. Helt otroligt fantastiskt kul, precis som jag visste att det skulle vara.

 

Det var roligheten det. Förhoppningen ligger i att vi ska iväg och kolla på en lägenhet i eftermiddag. Visserligen en lägenhet som vi nog tycker känns lite i dyraste laget. men ändå en lägenhet i ett trevligt hus och mysigt område, så vi får se vad det blir av det.

 

Missmodigheten då? undrar ni kanske nu. Jo, den består av att jag nu har en vecka kvar tills min mens ska dyka upp, och jag har en stark övertygelse om att den kommer göra det också, hur gärna jag än skulle önska att den uteblev. Men med tanke på att jag idag känner mig trött, ledsen och ofokuserad med lätta tendenser att bli sur för ingenting, mao har typiska PMS-besvär, så känns inte som hoppet för att vi skulle ha blivit gravida den här gången särskilt stort.

 

Dags att göra sig iordning för att göra lite skolarbete och sen kolla lägenhet.