En koffeinists bekännelser

Ringde till barnmorskan igår för att fråga om mina sammandragningar. Hon tyckte att jag skulle komma in och lämna ett urinprov för att kolla om det kan vara en urinvägsinfektion som kan orsaka dem. Så det gjorde jag. Först var jag till barnmorskan och lämnade prov, och sedan gick jag till skolan och skrev naturkunskapsprov. Känns som att det är lättare att bli godkänd på provet hos barnmorskan om jag säger så....

Men det positiva i kråksången är iaf att jag fick tbx min bedömning på första uppgiften i samhällskunskap. Den gick svinbra och jag fick ett A, är så himla nöjd. Speciellt med tanke på att jag inte kände mig ordentligt förberedd. Men mycket svammel kan ta en långt!

 

Annars är det en hel del oro för min yngsta bror just nu. Han har haft en inneboende som blev totalt manisk och nu är tvångsintagen på psyk. Inte nog med att det har stressat sönder min bror, det har dessutom haft inverkan på hans ekonomi eftersom hen inte kunnat betala sin del av hyran. Nu går henoms kontrakt ut siste februari, coh han skulle behöva bli av med henoms grejer, bla ett piano som hen köpte under tiden hen var manisk. Vi hade hoppats att henoms mamma skulle kunna hjälpa till med det, men nu visar det sig att mamman har gått bort. Så nu står han med henoms grejer som han måste bli av med för att få in en ny hyresgäst så att hans ekonomi löser sig. Ovanpå detta mår han jättedåligt, och att då försöka ta tag i praktiska saker kan kännas omöjliga. Jag och maken ska dit nu till helgen och jag hade tänkt att vi skulle hjälpa till att styra upp saker och ting eftersom vi har bil, men nu vet jag inte hur det blir. Jag skulle verkligen behöva prata med någon som har koll på sånt här, men samtidigt så finns det väl inte alldeles för mycket jag kan göra heller... jobbigt. OCh jag vet, jag ska tänka på mig och Trollet i första hand, men det här handlar ju om min bebislillebror! Som iofs är över 25, men bara för det slutar han ju inte va min bebis, det vet väl alla....

 

Nej, nu fixa sig iordning för MVC-psykolog.

Ny vecka igen. Har haft rejält ont av både foglossning och onda sammandragningar i helgen och varit rejält ledsen. Känns som att den här graviditeten inte har varit vare sig särskilt enkel eller smidig. Inte mycket av det jag vill göra har blivit gjort, och om det fortsätter så här så känns det inte troligt att det kommer bli gjort heller.

 

Men. Nu har jag iaf styrt upp lite i skolan så att jag inte behöver komma dit så himla mycket. Jag har insett att med rådande omständigheter är det lite för mycket begärt att promenera till skolan varje dag, jag får vara tacksam om jag kan klara av att sköta mig själv här hemma. Så för att minska stressen för både mig och Trollet har jag försökt planera om lite så att vi ska kunna vara i stillhet så mycket som möjligt och så får vi se vad barnmorskan säger på fredag.

 

På onsdag är det dags att träffa MVC-psykologen igen, på torsdag har jag möte med en lärare för att planera mitt terminsupplägg, på fredag har jag tid hos barnmorskan och nästa onsdag har vi tid på KLARA-mottagningen. Många tider är det, men samtidigt skönt att stödet finns.

 

Nu borde jag helt klart ta tag i pluggandet, har prov i naturkunskap imorgon och skulle behöva läsa ganska mycket mer än jag gjort hittills. Så. På återhörande!

Allting rullar på, magen växer och livet känns ok. Visserligen är jag inte helt övertygad om att magens växande enbart beror på Trollet, för de senaste veckorna har det blivit alldeles för mycket glass och godis. Och semlor. Och mer glass. Jag har blivit helt besatt av glass. Jag tänker att det säkert beror på att jag behöver mer kalcium och försöker äta ost och dricka mjölk istället, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i vare sig ost eller mjölk så är det en pina. Plus att sockret i glassen säkert gör sitt till för att suget ska öka. Men hallå, glass måste väl ändå vara en himla bra uppfinning ändå. Gjorde kiwiglass häromdagen som var himmelskt god. Jag hamnade någonstans i ett läge där det bara fanns två alternativ, få kiwiglass eller ett hysteriskt anfall. Och även om min syster ifrågasatte att jag blev sugen på just kiwiglass så tycker jag att det är fullt normalt. Jag menar, jag är sugen på glass + jag är sugen på kiwi = jag är sugen på kiwiglass. Jätteenkelt tycker jag.

 

Fick idag kallelse till KLARAmottagningen, så den 27/2 ska vi dit. Känns ganska läskigt men ändå skönt. Läskigt för det innebär ju faktiskt att vi närmar oss det jag både längtar efter och fasar för. Skönt för att jag kanske kan få vänja mig och lyckas slappna av lite inför förlossningen. Oavsett hur läskigt jag än tycker det är så vill jag ju inte slippa det eftersom det ju är den biten som ska föra oss till att få träffa Trollet.

 

Har de senaste dagarna haft en del magkramper. mest när jag promenerar och det innebär att jag promenerar ännu mindre och kombinationen med glassnoja är kanske inte den allra bästa. Inser att om jag inte skärper mig så kommer jag att bli stor som ett hus, och det har jag inte riktigt lust med ska jag erkänna. Visserligen säger folk att jag ska passa på nu när det är ok att äta vad man vill och gå upp i vikt, men det är ju liksom så att det ska ner igen sen....

 

Idag har jag än så länge inte ätit vare sig glass, godis eller semla. Jag hade en stund där det var riktigt jobbigt, men jag lyckades stävja suget med en kiwi. Nu börjar det visserligen bli dags för mellanmål känner jag, och vad jag då ska hitta på vet jag inte. En kopp te och ett par smörgåsar kanske? Tråkigt, jag vet, men både fantasin och orken sätter lite stopp.

 

Måste bara skryta lite om hur duktig jag har varit idag oxå. Jag har skrivit ett första utkasst på en debattartikel om dödsstraff på engelska. Visserligen ska jag skriva om typ hela eftersom jag inte anser att jag lyckades förra fram mina argument på ett strukturerat sätt, men jag har iaf börjat.

 

Och nu, mellanmålsplanering och kanske lite plugg inför provet jag ska skriva på tisdag.

Idag har dagen gått i irritationens tecken, och det verkar inte riktigt vara slut än. Dagen började bra med en sovmorgon eftersom jag inte kände behovet av att gå på repetitionslektionen inför provet eftersom jag varit på alla genomgångar innan. Runt elva kom en kompis över och hängde lite innan hon skulle iväg till jobbet och sedan var det dags för mig att göra mig iordning för att jobba. Eller det var iaf vad jag trodde. Efter att ha bytt om, sminkat mig och dukat fram alla produkterna var det dags att vänta. Och vänta. 40 minuter efter angiven tid fick jag tillslut kontakt med människan som skulle kommit, men ingen hållbar ursäkt för varför hon varken hörde av sig eller dök upp. Väldigt irriterande. Vi bestämde att hon skulle komma om en timme, två timmar efter den först sagda tiden, men fick med 30 min varsel besked om att hon inte skulle hinna så tillslut blåste jag av alltihop.

Jag funderar fortfarande på om hon alltid anser att hennes tid är mer värd än andras och om hon hade betett sig likadant mot någon annan med ett "vanligt" jobb istället för en egen företagare inom hemförsäljningsbranchen.

 

Irritationen fortsatte när jag insåg att jag var tvungen att ha kiwiglass idag. Nu. Omedelbart. Nu har jag iaf påbörjat processen med att göra kiwiglass. Då var det dags för nästa riitation. Maken som anser att eftersom han sköter tvättstugan idag så kan vi inte ens börja fundera på att laga middag förrän den är klar vid sju. Jag som absolut måste ha middag senast klockan sex tycker inte att den attityden fungerar, och när jag talar om det för honom så säger han ja och ok, men senare ute i köket så svär han över allting och låter skitarg, och när jag förklarar att det inte är ok, blir han sur när jag säger ifrån så måste han ta det med mig eller bita ihop, för när Trollet kommer så hör hen bara att pappa är arg utan att förstå varför. Det spelar ingen roll att han säger att han inte är arg om hela hans röst, tonfall och kroppsspråk säger det motsatta.

 

Allt sammantaget gav mig en ångestattack och jag har nu suttit och gråtit i ångest en stund. Jag vet att det inte är ngn hit, Trollet har protesterat kraftigt och jag har fått halsbränna på kuppen.

 

Nu är det väl dags att försöka släppa och gå vidare med glasstillverkningen och se om det blir bättre. Lite middag och sedan lite glass är kanske precis vad vi behöver idag för att lyckas samla ihop oss och komma överens igen. Hoppas jag.

Jag har ju missat det där med veckoinlägg de senaste veckorna. Det är lite olika anledningar. Dels har vi varit upptagna, första veckan hade vi besök av min far+särbo eftersom jag skulle fylla år, och förra veckan var vi iväg på lyxkryssning som vi vunnit via lokaltidningen. Dessutom så försöker jag nog undermedvetet glömma bort vilken vecka vi är i, för varje vecka för oss ju närmare förlossning, och den är jag ju som bekant inte särskilt förtjust i. Visserligen har jag accepterat att vi ska dit, men det innebär inte ännu att jag längtar eller ser fram emot det. Just nu känner jag mest för att försöka fokusera på skolarbetet och sedan komma hem med bebisen. Det som ska hända däremellan tycker jag vi kan ignorera ett tag till.

 

Magen växer och blir större och alla rörelser blir mer och mer tydliga. Spännande, men samtidigt lite småläskigt. När man ska sova på kvällen blir det lite konstigt att hela magen liksom flyttar på sig av sig självt.

 

Sömnen för mig har varit sorgligt efter. Varje morgon väcks jag och måste gå upp på toaletten, och sedan brukar det vara stört omöjligt att somna om, men både igår och odag har jag faktiskt lyckats och idag fick jag sovmorgon till klockan åtta. Det var både skönt och välbehövligt, varken tankeverksamheten eller humöret blir ju det bästa när man är så trött att allt man kan göra är att försöka hålla sig vaken.

 

Ryggen börjar signalera lite lätt att den har mer att bära på än vanligt. Visserligen är den ju van vid en del framvikt eftersom jag är välutrustad med bröst, men nu är brösten större än någonsin och magen börjar ju väga några kilon den med. Mer än tidigare så känner jag att när jag väl kommit ner på normalvikt igen så ska jag försöka få igenom en bröstförminskning, för de här gigantiska boobsen är inte särskilt trevliga att bära på. Jag börjar bli orolig att det inte görs så storkupade bh, för om jag haft problem tidigare med att hitta någon, hur ska det nu bli? Det är inte lätt att lida av den mystiska sjukdomen boobus gigantus. Är inte så mycket BH som ett par fallskärmar jag behöver numera.

 

Fötterna och benen börjar också signalera en ökad trötthet. Som tur är gav maken mig en riktig fotbehandling med massage i födelsedagspresent. Jag har bokat in den til imorogn och det ska bli riktigt skönt. Sedan får väl bara maken försöka underhålla det och massera mig när jag ber om det. Eller inte. Jag tror nästan att han anstränger sig för att göra det så illa som möjligt för att slippa, för även om jag talar om vad och hur han ska göra och han börjar få in snitsen, så nästa gång får man börja om från början igen. Så antingen vill han inte eller så har han någon typ av störning som gör att allting han lär sig försvinner lika fort igen. Konstigt att han kan lära sig nya arbetsuppgifter på jobbet då bara... Det gör att jag tänker att det är en medveten strategi för att slippa bli tillfrågad. Fungerar inte om vi säger så, även om jag frågar mer sällan nuförtiden än i början av vårt förhållande.

 

Som ni hör så rullar allting på och inget särskilt händer. Trollet och jag växer och blir större och slutet på graviditeten och början på livet med vårt lilla troll närmar sig med stormsteg. Jag längtar efter den dagen när vi kommer hem med Trollet och får börja lära känna varandra på riktigt. "Keep the eye on the prize" så att säga.

Nu är antalet dagar till BF nere på tvåsiffrigt. Det innebär att jag nu har mindre än 100 dagar kvar då jag får äta så mycket glass jag vill. För att fira det planerar jag att inviga glassmaskinen jag fick av min syster i födelsedagspresent. Det har blivit mycket glass här på sistone, och frågan är om det verkligen är bra att äta så mycket glass. Visserligen planerar jag även att testa göra yoghurtglass en dag, bara att välja en yoghurt och köra i maskinen. Det ska bli spännande att se vad vi tycker om det.

 

Och det förstår väl alla att det inte är jag som är sugen på glass heller. Det är ju Trollet så klart. Alla vet väl att barn gillar glass. Sen att tiramisuglass kanske inte tillhör barns favoriter hör väl inte hit va? Dessutom ska jag bara testa med chokladglass idag. Tiramisuglass får någon annan göra för det verkar mer än lovligt krångligt.

 

Annars händer inte mycket. Trollet rör sig och verkar må bra och vi har tydligen testat på det här med förvärkar. Iaf antar jag att det är det som känns som kramp i magen och som gör att man får stanna och andas en stund när man promenerar. Inte så himla trevligt, men samtidigt, om graviditeten vore helt underbar och enkel skulle man väl aldrig frivilligt utsätta sig för en förlossning. Att det är obekvämt är väl bara för att man tillslut ska längta till förlossningen och den prövning det lär vara. Tänker jag.

Idag var jag och träffade den nya MVC-psykologen för att lägga upp en plan på hur vi ska lugna ner min förlossningsrädsla. Hon var jättebra och förstod det jag sa och även det jag inte sa. Det var riktigt skönt. Så nu är planen att vi ska få tid hos KLARA-barnmorskorna för att jag ska få närma mig förlossningen i en mildare takt med möjlighet att möta mina rädslor innan dagen F (som i födsel). Dessutom ska vi träffas några gånger och uppfriska mitt minne i medveten närvaro, detta ord som jag har blivit halvt allergisk mot trots att jag vet att det det innebär är bra. Genom att på detta vis dels exponera mig för det som skrämmer, dels ge mig extra information för att lugna och dels läggga upp planer för hur jag och maken ska kunna hantera det hela så hoppas jag att allt ska vara OK när den dagen väl kommer.

 

Nu är jag rätt slut och ska försöka slappa lite. Min energinivå är på minus och huvudvärken ett faktum. Men imorgon, då ska jag vara en pigg(?) student igen, för då är det slut på studiedag.

 

Och nu kom jag på hur man gör nya taggar oxå. Undrar om jag ska gå igenom hela bloggen och tagga alla inläggen? Vad tycker du?

Jag är så oerhört trött just nu. Oavsett hur mycket jag sover, hur tidigt jag än lägger mig på kvällen, så är jag så trött. Energinivån är konstant på minus och minsta lilla grej som inte går eller är som jag önskar får mig att bryta ihop och gråta. Det tär att inte orka hur gärna man än vill. Att bokkartongerna fortfarande står ouppackade efter flytten trots att bokhyllan stått på sin plats i en dryg vecka. Att de uppgifter jag behöver läsa på inför eller lämna in i skolan inte blir gjorda. Att hela hemmet förfaller och maken får göra precis allt här hemma. Att jag inte orkar fungera normalt trots att jag vet att jag skulle behöva ha lite högre tempo nu än tidigare eftersom jag behöver klara av terminen snabbare. Att jag, trots att inläggen dyker upp i huvudet på mig, inte orkar ens försöka uppdatera bloggen med allt.

 

Det finns säkert flera orsaker till min trötthet. Mitt dåliga järnvärde spelar säkert roll. Men jag tror att den största orsaken är min dåliga sömn. Att vakna med mardrömmar flera gånger natt efter natt tar ut sin rätt. Är det inte drömmar om hur vi förlorar Trollet så är det förlossningen som ställer till det. Att drömma dessa fruktansvärda mardrömmar om förlossning kan inte vara normalt, och enligt all litteratur så ska jag då "identifiera det som skrämmer mig". Att jag inte vet vad det är som skrämmer mig, eller inte kan förklara det med mer än att jag är så förtvivlat rädd för att min kropp och min hjärna ska låta mig återuppleva helvetet återigen. Trots att jag anser mig ha bearbetat övergreppen klart så är jag så fruktansvärt rädd för att de ska komma tillbaks med full styrka i den utsatta position som en förlossning trots allt innebär. Att jag återigen ska få flashbacks, och då menar jag inte små minnesbilder som flimrar förbi ögonen, utan fullkomligt återupplevande av allt det hemska med hela min kropp och själ. När jag var som sämst så visste jag inte var och när jag befann mig, utan hela mitt medvetande talade om för mig att jag återigen var tillbaks i min uppväxt. Trots att mina ögon sa att jag var här och nu så sa resten av mig något helt annat. För mig skulle inget vara värre än att hamna där igen när jag ska göra något av det största som min kropp någonsin kan åstadkomma, födda mitt barn. Tänk att då inte vara där utan någon helt annan stans. Det är en rädsla så stor att jag knapt klarar av att sätta ord på den.

 

Samtidigt så vet jag att jag har klarat av saker förrut, det kommer säkert att gå bra nu med. Jag har trots allt bett om hjälp och imorgon ska jag träffa MVC-psykologen för att prata om det och förhoppningsvis inleda behandling mot rädslan. Jag är inte ensam i det här, både maken och all personal kommer stötta och hjälpa mig för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag ska försöka lite på att det här kommer gå bra, att allt kommer gå vägen och när det är över så har vi världens underbaraste unge hos oss. För trots alla tårar, all rädsla och all sorg som vägen hit har inneburit, och vägen in till målet kommer fortsätta innebära så tror, nej vet, jag att det är värt det. Vi har väntat länge på vårt troll, och flera gånger trott hen vara på väg för att bli besvikna. men nu är hen verkligen på väg att flytt in i vårt hem och visa upp sin person, inte bara som buffar i magen utan på alla vis. Och det, det är värt precis allting.