En koffeinists bekännelser

Nu har vi gått in i vecka 21. Helt magiskt roligt, speciellt med den trevliga julklappen jag fått att få känna när Trollet rör på sig. Andra saker som uppstått är halsbränna då och då och svullnad lite överallt. Eller ja, nu har det varit ganksa lugnt, men på juldagen var fötterna så svullna att jag var tvungen att ta av mig strumpbyxorna för att det stramade så och fötterna såg ut som fotbollar ungefär. Visserligen tror jag att det kan hänga ihop med att jag under julen dels åt alldeles för mycket och alldeles för konstigt och dessutom bröt min inte-gris-diet. Jul utan julskinka är ju ingen höjdare när man som jag anser att julskinkan är det viktigaste på julbordet.

 

Detta överätande av konstig mat medförde även en av mitt livs mest ångestfyllda stunder. På natten till annandag jul vaknade jag och hade ont i magen. Jag gick upp för att gå på toa, men hamnade istället på badrummsgolvet. Där låg jag och vred mig i närmare en timme med smärtor som kom var som hugg i magen samtidigt som svetten bara rann om mig. Någonstans i slutet började jag fundera på om jag skulle försöka väcka någon som fick ringa ambulans, för jag började bli rädd att det var något med Trollet. Rätt som det var kände jag att jag bara var tvungen att försöka sätta mig på toaletten och då bara forsade det diarre ur mig, och efter en liten stund insåg jag att jag även var tvungen att kräkas. Vad jag skulle ta mig till då visste jag inte riktigt med tanke på att jag inte vågade flytta mig från toastolen, men jag lyckades på något sätt vrida mig och nå handfatet. Där satt jag med maginnehåll kommandes ut från två håll, och strax efter började jag känna mig bättre. Huggen i magen avtog, illamåendet släppte och svettningarna slutade. Så när det kändes bra städade jag upp i badrummet efter mig, tog med mig en hink och gick och la mig igen. Nästa dag mådde jag kanske inte helt bra, jag var rätt trött och mör, men ändå såpass bra att om jag inte hade vetat om vad som hänt på natten hade jag aldrig trott på mig. Jag har inte haft några änningar sedan dess. Dessutom har svullnaden i händer, fötter och övriga kroppen försvunnit igen, och nu är jag nog bara en vanlig gravidtjockis. Men den natten var jag rädd.

 

Annars på jul har vi umgåtts med familjen och ätit som små galningar. Mina föräldrar är uppvuxna med den skånska gillementaliteten och även om det är trevligt så är det väldigt mycket mat. Vi har även hunnit med att både få och ge julklappar och av maken fick jag den beordrade morgonrocken. Andra julklappar var en eltandborste och massa presentkort på IKEA. Så vi har varit och inventerat lite och funderat på vad vi behöver och vill ha, och nästan allt är bestämt om än inte köpt. Lite sparar vi oss till senare, lite måste vi få undan lite mer kartonger innan vi kan försöka få in nya möbler och lite vill vi tänka på om det verkar vara en bra idé som vi tänker nu.

 

Idag ska vi iväg till en god vän och en av hennes döttrar för att fira nyårsafton. Hennes sambo, som även är min makes största kärlek, är tyvärr tvungen att jobba, men vi ska nog ha trevligt iaf. Vi ska äta smördegsinbakad oxfile och till efterrätt blir det pannacotta med bär. Smaskigt värre. VI ska umgås, kanske spela lite sällskapsspel och bara ha trevligt. Låter som en himla bra plan tycker jag.

 

Nu ska jag skriva en shoppinglista, åka till affären och sedan göra mig iordning för kvällens festligheter. Låter som en bra plan. Hoppas ni får en trevlig nyårsafton så hörs vi igen nästa år. Till dess, ta hand om dig och dina kära.

För första gången på flera månader är jag i fas med mitt skolarbete. De där besvärliga uppgifterna som jag hamnade bak med när jag mådde som sämst och i princip kräktes dagarna i ända är äntligen inskickade allihop. Dock får vi se hur bedömningen av den senaste samt min gigantiskt ångestfyllda examinationsuppgift kommer se ut, men det är ett senare problem. Nu är jag i vart fall i fas med allt och har bara slutprovet nästa fredag kvar. Så tills dess tänker jag inte göra särskilt många saker mer än ta det lugnt och fira jul. Idag ska vi iväg till makens bästa vän med familj för att lämna julklappar till barnen och umgås lite. Imorgon blir det avslutning på julklappsinslagningen och packning inför julfirandet och på söndag bär det iväg ner till mamman för julafton på juldagen firar vi hos pappan. Annandagen åker vi sen hem igen, för eftersom jag har ett prov kvar så vill jag gärna komma hem innan, samtidigt som det är rätt skönt att inte vara borta hur länge som helst.

 

Nu ska jag väl göra mig iordning för att åka, har vi tur så orkar jag skriva något mer inspirerande, annars får det här firandet av att äntligen vara i fas räcka.

De senaste dagarna har här varit extremt mycket kaos. I förrgår kom en kompis hit och vi jobbade tillsammans på hennes sista historiaarebete. Hin hade kört fast lite, och eftersom jag vet vilken ångest det kan skapa så hjälpte jag gärna till. Så vi satt med det från klockan nio till halv två ungefär och sen skulle hon hem och fortsätta och jag skulle gå på betygssamtal i matte. När hon kommer hem och öppnar dokumentet visar det sig att allt hon gjort de sista timmarna var helt borta. Så istället för en lugn och avslappnad kväll så blev det till att vi satt vid varsin dator och försökte återskapa allt vi hade skrivit ihop tidigare under dagen samtidigt som vi skulle försöka få ihop de sista detaljerna. Vi lyckades tack och lov fixa det och hon fick ett betyg i kursen. Den lättnaden. Men det blev en lång dag och jag sov som en stock.

 

Igår gjorde jag min sista samhällsuppgift och resten av dagen tog jag det lugnt och umgicks med samma kompis. Eftersom vi bor en bit ifrån varandra så kommer vi med största sannolikhet inte att ses förrän nästa termin börjar i mitten på januari. På kvällen var jag iväg och hade julmys med min Mary Kay-grupp. Trots att jag knappt har jobbat något på hela hösten så är det alltid lika underbart att träffa alla mina supermysiga systerkonsulter. Vi pysslade julstrumpor, fikade gott, spelade julklappsspel och hade jättekul. Visserligen blev det sent, jag var inte hemma förrän närmare halv elva, men eftersom jag ändå inte började förrän elva idag så var det ok.

 

Idag är jag visserligen ganska trött och känner mig sliten, men med terminens sista lektioner (eller ja, jag kommer ju ha betygssamtal, men ändå) framför mig känns det rätt gött. Har nu bara ett par måsten kvar. Jag MÅSTE få ihop uppgiften i företagsekonomi som jag ligger efter med, jag har en eximinationsuppgift med tidsgräns 5 timmar nu på fredag och ett slutprov på max 1 timme nästa fredag. Sedan har jag plockat ytterliggare 400 poäng och har bara 600 kvar innan jag kan säga mig ha gymnasiebetyg. När Trollet kommer till världen i maj är planen att jag ska ha ytterliger 400 poäng så att jag kan vara hemma en termin och sedan läsa på halvtid den sista terminen. Eftersom vi troligtvis inte kommer ha någon barnomsorg för Trollet den terminen är nog halvtid vad jag kommer klara av, men till nästa höst när det är högskoledags så ska förhoppningsvis Trollet ha en förskoleplats och hunnit bli inskolad. Som ni ser så ligger det en plan här som alla inblandade helst ska hålla sig till. Hör du det, Trollet? 

 

Jag har dessutom en hemlig förhoppning utan någon som helst verklighetsförankring. Jag skulle gärna vilja kunna ta ett körkort också. Körkort är bra, och speciellt om jag ska fortsätta vara en risig, gnällig reumatiker. Har insett att jag aldrig tidigare har saknat körkort så mycket som jag gör nu när jag har foglossning och måste försöka ta mig till diverse platser utan körkort och utan att gå. Få ihop den ekvationen. Kanske även ska tillägga att stadsbussar inte förekommer i den här staden... Yey! Eller inte...

Eftersom vi blev flyttade 3 dagar vid ultraljudet så byter vi numera vecka på söndagar. Vecka 19, går så himla fort så jag knappt vet vart veckorna tar vägen. Nu kan ju iofs den allmänna "snart slut på terminen"-stressen ha viss del i det hela. Speciellt den här veckan har det varit full panik för att försöka få allting klart så att lärarna ska hinna rätta och sätta betyg innan terminens slut.

Annars har här inte hänt så himla mycket mer än att jag kan konstatera vilken skillnad det är med och utan fogbälte. Utan kan man inte gå många meter, med är man nästan lika rörlig som vanligt. Inte helt, går jag för mycket känner jag allt fortfarande av det, men jag kunde ändå köpa lite julklappar och gå till stan och äta lunch med min mattekompis i fredags. Häromdagen när jag försökte gå hem från skolan fick jag stanna före stan och ringa maken för att bli hämtad då jag inte kunde gå ett steg till för att det gjorde så ont. Så skillnaden är enorm.

 

Nu ska jag strax iväg på min yoga. Eftersom jag har så himla dåligt minne just nu (troligtvis stressrelaterat) så glömde jag helt bort att gå i onsdags och får då gå idag istället. På onsdag är sen sista gången innan jul, och troligtvis så fortsätter jag inte i vår. Inte för att jag inte vill utan mer för att jag tyvärr inte tror att mina fogar kommer gå med på det.

 

Annars? jo morgnarna är fortfarnade besvärliga. Idag lite mer eftersom jag såg på Downton Abbey igår och därmed kom isäng lite senare. Mindre sömn = mer illamående. Börjar se vad som utlöser de värsta dagarna och det är för lite sömn och slarv med mat. Börjar fasa lite inför julen då vi ska till mina föräldrar som inte har samma regelbundna mat och sov klocka som jag, speciellt inte vid högtider.

 

Nej, nu måste jag bege mig till yogan. Alltför många pauser under skrivandet av det här blogginlägget har gjort att det dragit ut på tiden och nu MÅSTE jag bege mig om jag ska hinna. Så hejdå hej!

Ni vet det där med att tänka först och tala sedan? Det är jag inte alltid så bra på. Häromdagen diskuterades kåldolmar å en av mina lektioner och en tjej i klassen rynkade på näsan och sa usch. Sedan diskuterade vi att de kom söderifrån och att de där görs på vinblad istället för kål och samma tjej säger att det låter betydligt godare.

"Jag: Jaha så det är kålen du har problem med, inte själva dolmen!"

Kommer på vad jag sagt ungefär samtidigt som den andra tjejen och vår lärare. Dör lite, rodnar och skrattgråter. Resten av klassen som har annat ursprung förstår inte det roliga utan tittar bara på oss.

 

Och nu har jag funderat. Anledningen till att de inte förstod, var det för att de inte hade svenskt ursprung eller västkustskt?. För jag är ju uppvuxen där, klasskompisen likaså och läraren skaffade sig sin utbildning i Göteborg. Så anledningen till att de inte visste vad en dolme är kanske rent är geografisk istället för kulturell? Och borde vi ha talat om det för dem eller räcker deet med att de såg vår reaktion?

 

Och så tänker jag lite, dolme. Svenska eller dialekt? Hjälp?

 

Allting gick jättebra igår. Alla delar på Trollet såg ut precis som de skulle och allting var toppen. Dock var hen visst lite mindre så vi blev flyttade tre dagar och är nu i vecka 17+3 med BF 18 maj istället för 15. Byter alltså numera vecka på söndagar istället, och det gör ju inget, huvudsaken är att allting ser fint ut. Så glädjen över det är stor. Igår firade vi dessutom det lyckade ultraljudet med att börja kolla på vagn. Man ska ju helst ha en sån så jag och Trollet kan komma iväg någonstans och inte bara blir sittandes hemma. Men det är ju så svårt! Jag blev visserligen väldigt förtjust i en brio-vagn. Den var hög och fin så jag slipper vika mig dubbel varje gång jag ska titta till Trollet, verkade enkel att hantera med alla grepp som kan vara nödvändiga i det dagliga och inte alltför tungkörd. Allt saker som jag måste tänka på då jag riskerar att min reumatiska sjukdom får spuck efter förlossningen. Har ju hittills fått mer problem efter missfallen och då har man bara varit gravid i några veckor, nu ska jag helst klara fem månader (ungefär) till. Så lätta vagnar som verkar enkla att hantera med onda händer och ond rygg är viktigt. En annan vagn som jag gillade väldigt mycket var en av Emmaljungas alla modeller. Efter lite tittande och visande så fick vi med oss lite kataloger hem för att kunna bläddra i lugn och ro. Nu innebär visserligen det att vi måste titta irl igen, eftersom det är så svårt att veta ordentligt hur de ser ut och fungerar på riktigt, men när vi väl har bestämt oss så kommer vi troligtvis försöka hitta begagnat då plånboken inte är den största så länga jag pluggar.

Tyvärr blev maken rätt så förtjust i en vagn som jag inte tyckte lika mycket om. Dels var den rätt så liten och låg, och dels så kändes den jätteinstabil att köra. Så som det verkar nu blir det en Emmaljunga eller en BRIO. Känns som om jag alltför ofta förkastar det som maken gillar, och jag gillar inte den känslan. Jag får väl försöka tänka att det beror på att han och jag tittar på olika saker, för den vagnen han var ju inte ful, bara inte tillräckligt funktionell för mig, och om man enbart går efter utseende så kanske den skulle kunna fungera.

Sitter här och försöker peta i mig frukost. Det är inte det allra lättaste då Trollet forfarande inte har kommit över sin aversion för just denna måltid. Jag tänker att nu när vi är i vecka 18 så kunde man kanske sluta krångla så mycket med maten. Men jag äter massa pepparkakor och tänker att lite borde väl övergå även till Trollet så hen blir snäll, eller vad tror du?

Nu iväg till skolan för redovisning av det grupparbete vi har slitit med de senaste veckorna. Jag är lite nervös och orolig att vi har missat något viktigt eller missförstått hela uppgiften, men det kommer nog gå alldeles strålande.

Det är tre känslor som idag präglar min tillvaro idag. Den första är en gigantisk ångest som kommer sig ur flera faktorer, men delvis för att jag vaknade med värsta mardrömmen i morse. Idag har vi ju nämligen tid för rutinultraljudet och jag drömde att Trollet var helt missbildad och det fanns bara en sak att göra, avbryta graviditeten. Så nu är jag livrädd för att det verkligen ska vara något fel på Trollet och ser inte det minsta fram emot att gå på ultraljudet, något som det känns att jag borde se fram emot.

Paniken kommer sig av att jag tydligen inte kan läsa. Ser en artikel om att ICA återkallar lax pga fynd av listeriabakterier. Listeria, alla gravidas stora fiende. Och jag som åt lax häromdagen. Men det var ju mannen som handlade så jag vet ju inte vilket märke det var! Läser en gång till och ser det lilla ord som spräckte panikbubblan och tillät mig andas. Kallrökt. Det har jag inte ätit. Kallrökt lax står med stora bokstäver på min inte-lista. 

 

Glädjen då? undrar du säkert nu. Jo, den består av en så enkel sak som att idag låg det både ett fogbälte och stödstrumpor innanför dörren när jag kom hem. Äntligen! Säger jag nu och tar direkt på mig bältet för att kunna röra mig igen. När jag skulle gå hem från skolan idag kom jag bara halvvägs innan jag fick ringa maken. Jag kunde inte ta ett steg till, det gjorde så ont att jag trodde hela benet skulle försvinna under mig. Men nu, med fogbälte kanske jag kan ta några fler steg innan jag bryter ihop. Hoppas gör jag i varje fall, även om jag inte har planer på att testa det idag. Idag har jag nog gått ungefär lite mer än jag borde, och nu får promenerandet vänta tills imorgon.

 

Strax iväg för ultraljud. Om allt går som det ska så hör jag väl av mig med glädjeberättelse, annars blir det nog lite tråkigare toner. Själv försöker jag hoppas på det första.

 

Och ja, jag har alltid haft livliga drömmar. De har alltid påverkat mig och tyvärr har de ibland visat sig slå in. Jag tänker att nattens dröm inte ska göra det, men innan ultraljudet är gjort så är jag inte säker. OCh man får gnälla på sin egen blogg.

Jag har börjat fyndera på om jag eventuellt är för envis för mitt eget bästa. Igår var det julmarknad i grannorten, och eftersom vi har lyckats ha flytt eller jobb på alla andra julmarknader så bestämde vi oss för att åka dit en stund. Att vi dessutom skulle träffa en vän från en annan stad och att vännen som bor i grannstaden kommit hem efter sin viktoperation gjorde det ju bara ännu trevligare. Men innan vi åkte skulle jag försöka få tag på styrolitkulor.

Jag har ju insett att jag behöver en betydligt mycket bättre kudde för att kunna sova på nätterna, och efter lite googlande bestämde jag mig för att försöka sy en amningskudde i relativt enkel modell, mönster och beskrivning hittade jag på nätet. Så med ett lakan från second hand (hade inget hemma jag kunde använda) bestämde jag mig för att styrolitkulor verkar vara lämplig fyllning. Hobbybutiken här i stan hade inget hemma och visste inte när jag kunde få hem det så jag bestämde mig för att ringa till Panduro i stora staden 4 mil bort. Där hae de en förpackning i rätt storlek hemma, och jag fick lägga undan den till måndag kväll! Ibland ska man ha tur.

 

Så vi for iväg på marknad. Jag köpte mig en honungsburk, maken köpte lite korv till sig (han skulle nog kunna äta rökt korv till allt om han fick) och så hittade vi lite rolig choklad som vi tror svärfar skulle uppskatta. Men så småningom började det kännas för mycket, så efter ungefär en timmes tittande kände jag att jag fick ge upp, jag kunde nog inte stå/gå mer. Vi sa hej då till vännen vi gick på marknad med och åkte istället för att säga hej till den nyopererade vännen. Var så himla kul att se henne, hon var pigg och glad och lycklig över att få äta mat igen. Hon fick ju bara äta flytande, typ bantningsshakes, i fyra veckor före operationen och firade nu att få tugga igen, även om det inte är några större portioner hon får i sig. Vi fick lite varm choklad för att få upp värmen igen och sedan bar det av hemåt. Efter lite lunch jag vi oss på några av våra uppgifter. Maken strök och hängde upp gardiner och jag ritade upp och klippte ut tygdelarna till kudden. Inte så himla smart upptäckte jag, för fy sjutton vad ont det gjorde efter en stund. Tog beslutet att själva syendet får ske en annan dag, min lilla rygg (ja, jag vet ju nu att det är fogarna, men det tänker jag försöka ignorera lite) ville inte göra mer. Istället satte jag mig i soffan och berömde makens gardinuppsättande och jublade när även adventsljusstakar kom upp i fönstren. Den lyckan var stor ska jag säga, efter att ha levt i kaos en hel vecka utan så mycket som en gardin eller ljusstake i närheten. På något sätt känns julen lite närmare nu, även om vi har följt julkalendern så är det något särskilt med adventsstakar i fönstren.

 

Idag har jag ännu inte tagit mig ur sängen. Först sov jag ända till klockan åtta, och sen kom maken med frukost på sängen till mig (han har lärt sig att det är bästa sättet för mig att få behålla den) och nu har jag läst ikapp bloggar och annat som hänt i världen. Att jag borde plugga ignorerar jag nog en stund till, jag ska ju bara försöka få koll på Kinas historia, göra en presentation av den nyhet jag analyserat och helst få ordentlig koll på randvinkelsatsen (eller så är det något helt annat den heter, jag vet ju inte) inför morgondagens muntliga nationella matteprov. Men dagen har ju bara precis börjat så jag har nog tid på mig. Känner lite av att jag var för aktiv igår och har insett att stödstrumpor nog borde stå högst upp på inköpslistan. I den här takten så är ju mina csn-pengar slut innan jag ens hunnit köpa en enda julklapp. Inte särskilt roligt, men samtidigt får jag väl tigga av maken, det är ju ändå hans bebis också, och utan den hade jag nog varit betydligt billigare i drift...

Var ju hos sjukgymnasten igår och fick beskedet att det är fogarna som redan bråkar. Ingen höjdare att få det beskedet redan nu. Inte heller att veta att det är mina överrörliga leder i kombination med den reumatiska sjukdom jag har som ställer till det. Att veta att en sjukdom som i mitt tidiga stadie inte bara är näst intill obehandlingsbar utan även halvtomöjlig att sätta en säker diagnos på eftersom den inte visar sig på provsvaren ska ställa till det för mig redan nu känns inget vidare. Att dessutom veta att mitt invanda rörelsemönster sedan 30 år måste ändras på kort tid för att eventuellt stoppa upp försämringstakten något är inte något jag tar lättvindigt på. Nej, nu gäller det att tänka på hur jag sitter, står och går och försöka att gå mindre. Inte så lätt för en person utan körkort i en stad utan bussar.

 

Foglossning. Låter ganska jätteobehagligt det ordet. Att dessutom veta att det är det som gör så förbenat ont är inte heller en hit. Känner lite att maken snart får ta över jobbet som graviditeten tydligen innebär, för jag börjar tröttna lite. Inte nog med att jag inte kan dricka kaffe (det heliga livselixiret!) eller äta vad och när jag vill, nu ska jag inte heller kunna röra mig fritt. Med tanke på att maken arbetar hela dagarna så kommer jag känna mig väldigt isolerad de närmaste månaderna om det ska fortsätta så här. Jag får väl hoppas att foglossningsbältet som jag har beställt och väntar på ska göra saken bättre. Dessutom ska jag ju tillbaks till sjukgymnasten på torsdag, och med tanke på hur mycket bättre jag har känt mig idag så kanske den där TENS-behandlingen har effekt. Även om Trollet reagerade när jag fick den. Blev lite spännande när det kittlades både i ryggen och magen samtidigt en liten stund.

 

Nu ska jag strax iväg till frissan, något jag bara älskar. Höjden av lyx för mig är att bli klippt, få håret tvättat och borstat. När jag blir miljonär ska jag unna mig att gå till frissan bara för att få håret tvättat tror jag.

Idag går vi alltså in i vecka 18. Helt otroligt vad veckorna går fort, funderar på hur vi ska hinna med allt som ska göras innan Trollet tittar ut. Vi som inte ens hunnit packa upp alla kartonger i hens rum än, och ännu mindre hunnit införskaffa allt som behövs av utrustning och kläder. Visserligen så kan kartongerna bero på att vi nyss flyttade in och jag har haft panikstress med skolarbete sedan dess, men ändå. Och shoppingen har vi med flit sparat lite på eftersom man ju inte vet vad tomten tänker komma med i jul.

Idag ska jag äntligen iväg till sjukgymnasten och få lite koll på vad det är för dumt jag gör med ryggen. Jag hoppas verkligen det är något som jag kan jobba med istället för något jag bara får stå ut med, men det är svårt att säga innan jag ens varit där.

 

Symptom då. Nästäppa såklart, även om det finns en liten möjlighet att den nu är kombinerad med förkylning. Täta toalettbesök men de kan ju bero på att jag dricker stora mängder. Vissa dagar är jag så ledsen att jag bara vill stänga in mig och gråta och andra har jag hur mycket ork som helst. Med andra ord, inga särskilda gravidsymptom, och det kan ju vara både skönt och tråkigt. Visst morgonillamående har jag ju förstås fortfarande, men inte så mycket att det besvärar längre, mer så att jag faktiskt vet att det är morgon.

 

Det som är mitt största problem är nog faktiskt ryggen. Den bråkar mer än lovligt ibland och inatt låg jag vaken i flera timmar eftersom det inte fanns någon bra position att ligga i. Ryggen gjorde bara jätteont oavsett hur jag låg. Att nästäppan dessutom var total gjorde ju inte saken bättre, så idag har jag suttit hemma och pluggat matte istället för att gå till lektionen. Lite dumt kanske så här sista lektionen innan nationella provet, men samtidigt så får jag försöka tänka på vad som är bäst för mig och Trollet, och idag var det inte att tvinga iväg sig till skolan. Istället bestämde jag och en kompis att vi skulle ses för en fika på stan runt lunch, och jag har insett att det blir ju jättebra att göra det och sedan gå direkt till sjukgymnasten.

 

Ikväll har jag nog nästan lite lust att känna en rörelse i magen igen, är ju bokstavligen flera dagar sedan sist, om det nu var Trollet jag kände då. eftersom jag börjar bli mer och mer nojjig över att inte känna något så kanske det är bra att vi har rutinultraljudet på tisdag, då lär vi ju få reda på om allt inte står rätt till.

 

Nu, mera matte innan det är dags att bege sig mot centrum.

Insåg idag att den värsta ångesten och rädslan för att det ska gå åt pipsvängen verkar ha lagt sig. Det måste inte minst ses på att mina blogginlägg faktiskt handlar om något annat nu. Visst vet jag att det inte finns några som helst garantier, det kan hända något när som helst, men just nu så är jag full av tro, hopp och tillförsikt. Så här långt har vi aldrig tidigare kommit, och för mig betyder det att jag vågar tro. Jag vågar verkligen tro på att vi i maj kommer få ett litet troll i vår familj, att mina föräldrar får bli mormor och morfar och makens farmor och farfar. Jag tror på syskonens chans att bli moster, faster och morbröder. Jag tror på att makens syskonbarn får ännu en kusin. Framförallt, jag tror på att jag och maken kommer tituleras mamma och pappa.. Det som vi har längtat efter i närmare två år kommer nu äntligen att bli verklighet.

 

Jag kan fortfarande inte låta bli att tycka att det är ironiskt att när vi väl ringde och fick en tid för fertilitetsutredning så måste vi redan varit gravida även om vi inte visste om det. När vi väl fick tiden så fanns redan (troligtvis) två små troll i min mage och letade efter lämplig plats att bosätta sig på i nio månader. Tyvärr var det bara den ena som hittade sitt ställe, men vi försöker att bara vara tacksamma för Trollet och inte tänka på att det förmodligen var ett troll till i åtta veckor. Innan blödningen var vi ju glada över ett Troll, och även om det i cirka tio sekunder förekom två i min hjärna så han jag ju varken förstå eller ens hoppas på det.

 

Jag ska väl iofs erkänna att jag absolut inte längtade efter tvillingar. Vi har tvillingfödslar i min släkt och även om jag alltid velat vara tvilling så har jag aldrig velat ha en tvilling. För mig med min oro över att ändå inte räcka till som förälder skulle två små samtidigt kunna vara något av en övermänsklig uppgift. Eller ännu värre, tre. Nej, jag är tacksam över att vi har ett Troll i min mage och inte två, men om det hade varit två så hade vi ju självklart varit lika glada för det. Det hade nog bara krävts lite tillvänjning för att kunna hantera det. Tur att man ändå har ungefär ett halvår kvar.

 

Imorgon är det dags för sjukgymnasten. Jag har stora förhoppningar på att nu kommer problemet identifieras och jag kommer få tips på vad jag kan göra för att ha mindre ont. Den som säger emot mig där kommer jag bli lite besviken på, för jag anser att positivt tänkande är viktigt. Även om jag ofta kan vara både bitter och gnällig själv så måste mina positiva tankar få lov att finnas för att jag ska kunna hantera det som är skitjobbigt.

 

Dags att göra sig klar för skolan och grupparbete.

Jag försöker verkligen. Jag försöker vara en duktig, fokuserad student men det går sådär.En liten stund klarar jag av det, men sedan dyker alltid något annat upp. Typ hunger. Det slår nästan aldrig fel, bara jag plockar fram det material jag behöver och ska sätta mig för att plugga så blir jag hungrig. Inte sådär "det suger lite" utan fullständigt vrålhungrig. Att försöka få hjärnan att fokusera på något annat än mat i det läget är fullständigt omöjligt och jag lägger alltid ner pluggandet. Tyvärr.

 

Idag har jag iofs varit ganska duktig. Jag har analyserat skiten ur dagens nyheter och Aftonbladet. Jag har kritiserat dem och jämfört deras sätt att rapportera om samma nyhet. Men jag har inte läst en enda mening av företagsekonomikapitlen eller historiaområdet som vi ska arbeta med. Jag ska försöka göra en övergripande nutids- och framtids analys av Asien. Låter ju enkelt och bra, eller hur.

 

Men snart, alldeles strax, ska jag äta mat. Idag var jag sugen på korv och mos. Känns ju bra att jag blir sugen på så avancerade saker. Det kunde ju varit något simpelt som hummer eller helstekt oxfilé menar jag. Maken står (som vanligt) för kökstjänsten eftersom jag har ont i ryggen så fort jag gör något överhuvudtaget. Börjar faktiskt fundera på om jag ska vara tvungen att skippa yogan imorgon. När jag knappt tar mig upp eller ner från en vanlig stol känns golvläge väldigt riskabelt. Jag får känna efter imorgon och se. Annars hoppas jag att sjukgymnasten ska kuna hitta på något himla bra på torsdag, något i stil med "gör de här övningarna två ggr/dag så blir det bra".

 

Nu vet jag att det finns människor som påpekar att jag som reumatiker riskerar väldigt mycket jobbiga, tidiga besvär av foglossning, men det tänker jag inte bry mig om. Jag har minsann inte foglossning, jag har bara gjort ngt dumt. Så det så!

 

Nej, dags att återgå till irl, hur tråkigt det än är. Den som har något roligt att berätta för mig idag får gärna göra det eftersom jag känner mig väldigt trött, ledsen och stressad.

Nu är vi flyttade men här är fortfarande kaos. Hela lilla rummet är fullt av kartonger och skrivbordet står därför i stora rummet fortfarande. Det enda som är någotsånär på plats är soffa och säng. Tänkte att då kan vi både sova och sitta och äta. Käksbord är ju inte ens inhandlat ännu. I gamla lägenheten hade min man redan ett barbord i köket när vi träffades, hans argument var att ett köksbord inte skulle få plats. Jag ansåg att mitt argument "kan inte sitta där pga ont" skulle väga lite tyngre och därför har vi alltid suttit i soffan och ätit, om det inte har varit något särskilt. Men nu har han äntligen gått med på att införskaffa ett vanligt köksbord. När jag la till argumenten "Trollet också vill kunna sitta vid bordet" och "nya köket är större" så fick jag min vilja igenom och barbordet ska försöka säljas och ett vanligt köksbord ska införskaffas. Det resulterade i att jag nu ett tag försökte få bordet någorlnuda snyggt och avplockat för att kunna ta en bild. Det lyckades inte och därmed får jag nu försöka sälja det utan bild. Måste jag bara komma på hur man beskriver färgen. Alltså vilken trätyp det är. Har förstått att det är bra att veta det och inte bara säga "typ gult trä". De flesta vill veta mer än så är jag rädd.

 

Jag sitter nu i sängen och bloggar. Det är flera olika anledningar till det. Det är allt ifrån att jag helt enkelt inte vill gå upp för att jag är jättetrött till att det är svinkallt utanför täcket. Att det trådlösa nätet räcker ända till sovrummet i nya lägenheten är ju också en anledning. Jag tänker att det beror på att sovrum/vardagstum nu ligger vägg i vägg istället för mitt emot varandra med en hall mellan. Har inte kollat uppkopplingen i köket eller lilla rummet ännu (Varför? Varken skrivbord eller köksbord är ju där ännu och därför sitter jag j inte där.) men jag skulle tro att där är det som i förra sovrummet, för svag signal.

 

Nu borde jag gå upp och fixa lite frukost. Risken är iofs stor att jag bestämmer mig för att inta den i sängen, så kallt som det är här idag. Men annars så hoppas vi på en bra skoldag och att min mattebok finns kvar på skolan. Lyckades troligtvis glömma den sist och det känns mindre bra, den kostade massa pengar, är inte färdiganvänd ännu och skulle säljas vidare till nästa termin hade jag tänkt. Men frukost var det nu ja...

Idag ska alla de sista sakerna packas ner inför morgondagens flytt. Jag är himla effektiv på att flyttpacka om jag får säga det själv. Jag sitter i soffan och lekar med datorn (a.k.a "pluggar", iaf om maken frågar) och säger med jämna mellanrum "Har du kommit ihåg det där?" och liknande saker. Funkar skitbra. Förrutom att mannen börjar se mer och mer trött ut för varje gång jag nämner något nytt han behöver packa ner eller göra. Så nu har jag bytt taktik en stund. Nu packade jag själv precis lite grann och fick jätteont i ryggen, så nu kan jag inte göra något alls. Kan typ knappt sitta. Känns som att jag lyckades klämma till en nervi ländryggen eller något för det gör ont i halva benet också.

 

Om jag själv får välja taktik tycker jag att den första var mycket bättre. "plugga" är helt klart en bättre undanflykt än ont  ryggen. Så nu försöker jag få ontet att släppa och har lovat att inte försöka packa mer (på en stund).

 

Funderar på om dety är ok att spela lite spel under tiden man försöker få ontet att ge sig, eller om man bara ska lida. Tänker lite att jag nog måste spela lite om jag inte ska ge upp helt om tillvaron.

 

Så, tbx till att uppmuntra makens flyttpackande en stund och så hörs vi när något roligare finns att skriva om.