En koffeinists bekännelser

Känner lite att om jag inte börjar må bättre snart så kommer det inte bli roligt de närmaste sex månaderna. Illamåendet håller i sig och nu är jag medicinlös eftersom det tydligen inte behagar läkaren att ringa upp och nu har vi lagt till ont i magen pga lätt förstoppning också. Trots ihärdiga försök med katrinplommon så är det lönlöst, de fungerar helt klart inte. Tröttheten och orkeslösheten ger inte heller med sig och just nu känns det faktiskt inte särskilt roligt att vara gravid. Önskar lite att man kunde gå i ide och sova resten av graviditeten och vakna lagom till förlossningen.

 

Jag inser att det ger mig någonsorts dubbelhet. Först är jag arg och bitter över att inte bli gravid, och när jag väl blir det så klagar jag bara över det. Men försök själv vara konstant illamående och kräkas tills det kommer blod, ha ont i magen och inte kunna gå på toaletten och därtill en matthet i hela kroppen som gör det näst intill omöjligt att åstadkomma något vettigt. Testa allt det i några veckor så får vi se hur himla glad och positiv du är sen.

 

Just nu känner jag att maj månad inte kan komma fort nog.

Igår var vi iväg och skulle köpa byxor till. Mammajeans närmare bestämt. Eftersom jag det senaste känt att min favoritstund på dagen varit den när man kommer hem och knäpper upp byxorna så insåg jag att det nog inte dröjer alltför länge innan jag vägrar gå utomhus utan nya byxor med plats för Trollets lägenhet. Så igår bar det av till ett köpcentrum utanför Stora Staden. Vi hittade där en (1) affär som sålde mammabyxor. Ville man inte ha illgröna manchesterbyxor var man då tvungen att max ha storlek 38, men allra helst 36. Känns ju logiskt. Gravida kvinnor har ju oftas storelk 34-38 antar jag och väldigt sällan 40 och uppåt. Eller så har de bara dåligt sortiment, beror lite på hur man tänker där. Så med lite tårar i ögonen (dumma hormoner) begav vi oss in till centrum istället och där hittade vi ett par byxor till mig. Jag hoppas nu att jag kommer fortsätta ha storlek 42 under resten av graviditeten, för större storlke finns visst inte på mammakläder. Iaf inte i den här delen av landet. Så antingen är jag en ovanligt fet blivande mamma eller så har något gått väldigt fel i inköparnas tankemönster. Jag har min gissning, men vad tror du?

 

Idag har jag dessutom gett mig på den mest självplågande uppgift som finns. Jag har skrivit högskoleprovet. Fatta graden av masochism i mig när jag betalar pengar för att plåga mig igenom en hel dag och se till att jag känner mig riktigt korkad. Jag hoppas verkligen att jag inte har ett superdåligt resultat, för jag känner mig inte särskilt sugen på att göra om det. Nu ska jag snart kolla om jag har några rätt överhuvudtaget och sen ska jag slappa och äta choklad och försöka njuta av livet.

Helt overkligt känns det att skriva det. Vecka tolv. Det innebär att det snart har gått en tredjedel av graviditeten och att jag på allvar kan börja hoppas. Visserligen så är det så att jag börjar tro på det mer och mer för varje dag nu, jag vågar ju till och med prata öppet om det. Men ändå finns det en liten tanke i bakhuvudet att man aldrig kan vara säker och det kan gå åt pipsvängen när som helst. Jag försöker att inte lyssna på den rösten utan bara se framåt med tillförsikt.

 

Annars är jag fortfarande illamående och var idag tvungen att återigen efterfråga nytt recept på antikräkpiller. Då visade det sig att den läkaren som skrivit ut dem hade slutat och att jag därför var tvungen att träffa eller prata med en ny läkare. Så istället för prov imorgon fm blir det telefontid med en doktor. Förhoppningsvis en som förstår att jag  kommer vara gravid lite längre än en vecka och att jag inte riktigt har tid att avsätta tid för att ringa vårdcentralen en gång/vecka.

 

Visserligen hävdar jag ju att jag ska sluta vara illamående om en vecka för det har jag bestämt, men jag vet ju också att det inte är riktigt så enkelt. Då hade jag ju inte blivit så här dålig heller, för det hade jag ju också bestämt. Så jag får väl snällt ta mina piller så jag får behålla maten jag äter.

 

Nu måste jag nog dessutom köpa mig ett par nya byxor. Jag hade ju bestämt mig för att inte köpa så mycket ännu, men det är alldeles för obekvämt och obehagligt att gå runt med hårband i knappen nu. Lite jobbigt är det att jag redan har vuxit ur mina vanliga jeans, men samtidigt så har jag ju inte gått upp i vikt direkt, så jag tror iaf inte att det är som jag äter för mycket. Jag vet inte när det är normalt att köpa mammabyxor, men för mig är det uppenbarligen dags nu.

 

Imorgon, läkarsamtal oh möte med syon. Annars bara packning inför flytten. Bara en månad kvar nu.

Nu är jag inskriven hos barnmorskan och min journal finns att hitta i datorn för den som behöver se den. Gött mos. Alla värden såg bra ut och mitt järnvärde hade stigit lite från förra gången vi var där. Hon kollade ju det då eftersom jag klagade på att jag var så fruktansvärt trött. Idag hade det som sagt gått upp lite, och det tycker jag känns rätt skönt. Fick order om att ringa och boka tid för rutinultraljud och kommer dessutom att få en tid hos deras psykolog. Jag var ju utsatt för övergrepp när jag var liten, och rädslan för att det ska bli jobbigt igen när man är i en situation där man är så kontrollös och utsatt finns där, så för att jag ska känna lugn inför graviditeten opch förlossningen så enades vi om att det kunde vara bra.

Annars inget. Ska ringa till BM igen efter ultraljudet och få en ny tid hos henne. I vanliga fall brukar man inte ses igen förrän vecka 24, men hon ville nog träffa mig lite tidigare. Att man har negativa upplevelser i bagaget tas verkligen på allvar och jag känner att jag får stöd för att allting ändå ska gå bra och att vi ska få den bästa upplevelsen vi kan. Sen finns det ju såklart många orosmoment i det hela, men det är bara att ta det en dag i taget och en sak i taget. Det kommer nog bli bra i slutänden och på något sätt så känns det som att allt kommer vara värt det är vi väl får träffa Trollet ute i världen.

 

Imorgon är det som sagt en riktigt lång och tröttsam men rolig dag. Ungefär 12 timmar borta och med den lilla energin jag har just nu känns det som en rejäl påfrestning. På fredag har jag bokat in ett möte med SYO för att planera nästa termin. Det kommer nog bli jättebra tror jag, även om jag inte riktigt vet vad jag ska läsa för något. Har ju dessutom insett aatt slutet på terminen kan bli lite hastigt eftersom Trollet är beräknat till (enligt barnmorskan) 15 maj och terminen slutar först den 31:a. För även om de säger att man oftast går över tiden som förstföderska så finns det ju inga garantier för det, man kan lika gärna föda före. Den som bestämmer det är ju Trollet och vad den lilla busungen väljer har vi ju ingen aning om.

 

Nu ska jag försöka plugga lite innan maken kommer hem. Ikväll ska jag iväg och träffa mina systerkonsulter och fira en av dem som fyller år. Jag hoppas på smaskig chokladtårta, men det kan man ju aldrig veta.

Nu var det flera dagar sedan jag skrev här. Det är lite olika orsaker, dels har det varit mycket så tiden har inte riktigt räckt till, och sen har jag inte kännt att det har hänt så mycket att berätta om. I lördags var vi och firade två födelsedagar, först makens ena guddotter och sen min syster. I söndags hade jag en mycket intressant klass med tre kvinnor och en man, vilket gjorde att jag fick öva lite på att hålla herrinformation också. Visserligen finns det många män som är intresserade av hudvård, men jag har inte haft några herrklasser ännu, så det var guld värt. Igår var en mycket besynnerlig dag.

 

När klockan ringde på morgonen och jag skulle gå upp insåg jag att det var en dålig idé. Migränen var på intågan, och eftersom jag inte kan ta medicin just nu var det bara att lägga sig igen och försöka sova lite till. När jag vaknade nästa gång var det betydligt bättre och efter att ha ätit ordentligt hela dagen kändes det helt ok, så på kvällen åkte vi ut till några kompisar utanför stan. Mannen i den familjen är makens närmsta vän, och nu berättade vi för dem att vi skulle få ett litet troll i maj. Som väntat blev de glada för vår skull, och umgänge med familjen känns alltid lika trevligt. De har två störtsköna pojkar på 10 och 12 år om alltid lyckas lära mg något viktigt. Nu fick jag tex lära mig vilken låt som är bäst just nu (Hall of Fame med the Script), att japanen i Gangnam style är "sjukt ful" och att engelska är det bästa ämnet näst efter rast. Blev dessutom inbjudna att kolla på solsidan ihop på söndag eftersom "den är så sjukt rolig" och det tycker ju maken också. Jag förhåller mig mer skeptisk, men det kan till stor del bero på att jag är så trött att jag helst vill sova när det går.

 

Idag är det dags för inskrivning hos barnmorskan. Hoppas hon säger snälla saker och att allt går bra. Imorgon är det heldag i Stockholm med skolan. Avresa 07.30 och hemkomst ca 19.30. Känns lite småjobbigt, men jag tror det kan bli skoj.

Inte så att jag idag måste ta några beslut som jag har ångest över, utan jag har ångest över att jag måste ta beslut längre fram. Som tex barnvagn. Vilken ska man ha, vilken typ av hjul, hur ska den vara fällbar/vikbar, vilken tup av styrning och bromsar mm. Hur mycket som helst att ta ställning till ju. Även om jag har insett att den måste vara möjlig att bära i två omgångar eftersom vi kommer bo på andra våningen, så har jag inte den minsta aning om resten. Det känns bara som en stor djungel där ingenting verkar enkelt och alla människor säger olika saker. Att den dessutom inte får vara för tungkörd eller svårmonterad säger ju sig självt, reumatiker som jag är.

 

Andra saker som man måste välja: bilstol, skötbord, namn, dop, uppfostringssätt. Ja, allt. Och jag har ångest över allt det här redan nu, hur ska det då gå sen. Visserligen så antar jag att mycket ger sig efter hand och att en hel del nog kommer naturligt,men eftersom jag vill att Trollet ska få ett så bra liv som möjligt så vill jag ju göra så bra val som möjligt från början. 

 

Jag försöker verkligen göra bra val. Jag försöker tänka på vad jag äter, hur jag äter och när jag äter men det är svårt. Svårt eftersom ingenting känns riktigt gott och hälften av sakerna inte går att få ner ens med våld. Jag kämpar på med frukt och grönsaker, äter nog bättre med frukt och försöker få i mig lite grönsaker til varje måltid. Det är svårt och tar i många fall emot, men jag ger mig inte. Något annat som jag har insett att jag är dålig på att få i mig är protein. Kött, kyckling, fisk, bönor, alltihop det där är jättesvårt att tvinga ner, även om jag verkligen försöker. Vissa dagar går bättre än andra, men om jag fick lov skulle jag bara äta potatismos och klyftpotatis. Kokt potatis har inte samma tjusning som vanligt, ris känns bara torrt och bara tanken på slemmig pasta gör att jag känner mig mer illamående. Jag som under hela min uppväxt varit känd för att inte vara kräsen med maten har nu blivit en riktig mathäxa. Jag försöker tänka att det går över och att huvudsaken är att jag äter och behåller något, det finns gott om tid att äta supernyttigt när illamåendet har släppt, och eftersom jag har bestämt att det ska bli bättre efter vecka tolv är det nu bara två veckor kvar.

 

Nu ska jag göra mig iordning för att träffa en kompis på en fika, i em ska jag först jobbfika lite och sen kommer det en man för att titta på lägenheten. Sedan är det fredagsmys med mannen innan helgens alla aktiviteter drar igång. Två kalas på lördag, lite jobb på söndag och däremellan en himla massa matteplugg. Jag vet ju att jag lever iaf.

Ännu en vecka har gått och ännu är jag gravid och tacksam, även om mitt gnällande ibland kanske får folk att tro något annat. För även om jag verkligen har längtat efter att bli gravid så är illamåendet inget som jag tänkte mig som så fullkomligt livsövertagande som det har varit.

 

Idag fick jag flytta ut skärpet ett hål. Den senaste veckan har jag gett upp på att knäppa knappen i jeanse och istället förlängt med ett hårband, men nu fick jag alltså flytta ut bältet ett hål också. Insåg då att jag nu är på sista hålet och snart måste skaffa andra byxor, för om ett par veckor till kommer jag inte kunna dölja den oknäpta knappen med bältesspännet längre. Visst känns det knepigt, men samtidigt efterlängtat, även om jag inte riktigt vet hur mammabyxor ser ut och känns. Får väl ta med någon av mina väninnor på shopping och leta :)

 

Ikväll ska jag försöka få mannen att ta en magbild, och imorgonbitti ska jag kliva upp på vågen. Sen hoppas jag att jag kommer komma ihåg att göra det vid varje veckobyte, just för att se förändringen både synmässigt och viktmässigt. Det kan ju bli spännande. Sist jag kollade hade jag ju gått ner i vikt, men det kan ju bero på min ihärdiga kräkningar.

 

Nu dags att återgå till pluggandet ocj förhoppningsvis få rätt så mycket avklarat innan mitt TV-program.

Man ska aldrig, aldrig säga högt när något verkar gå bra. Sist var det ju att jag tyckte illamåendet var lite bättre igen, och nu var det de där ångestframkallande blödningarna. På förmiddagen idag säger jag att jag vågar börja hoppas och att det nu inte vart någon blödning sedan vi var inne och fick se trollet. Vad tror ni händer bara någon timme senare? Jo, just precis, en ny blödning. Visserligen var den lite och brun, men ändå. På en millisekund var ångesten där, speciellt när jag tyckte att det gjorde lite ont i magen också. Jag bara väntade mig att det skulle komma igång ordentligt. Men sen avtog det, och efter yogan idag verkar det ha avtagit helt. Hoppas bara att det håller i sig så och inte bråkar mer nu. Nu har vi ju berättat för nästan alla i våra familjer och då skulle det vara väldigt jobbigt om vi skulle vara tvugna att ringa och berätta att det inte blir någon bebis. Så kom igen nu trollet, sluta bråka med dina föräldrar och börja uppföra dig.

 

Pratade med min mormor idag också och fick lite tråkiga nyheter. Hon har en cancertumör i ena bröstet och ska in och ta bort det om några veckor. Visserligen verkar det som att hon hr upptäckt den tidigt och att den inte har spridit sig, men hon är ändå 83 år gammal och då är ju kroppen inte lika lättläkt som när man är yngre. Nu ska vi vara hoppfulla och verkligen försöka tro att allt kommer gå bra, men jag kan inte hjälpa att jag ändå oroar mig lite, det är ju trots allt min mormor som jag helst av allt vill ha kvar hela livet även om jag vet att det är omöjligt. Mer än någonsin önskar jag att trollet ska stanna kvar och ge oss tryggheten att våga berätta för mormor om hens planerade ankomst så hon har något att se fram emot.

Har varit tomt här eftersom vi varit bortresta i helgen och jag helt enkelt glömt bort att bloggen kanske skulle ha sitt. Vi har varit nere och berättat för mina föräldrar om deras väntade statusar som mormor och morfar. Först bar det av till mamma och hennes man där vi nästan direkt när vi kom berättade det eftersom jag hade ringt och hört med dem om apoteket hade öppet en stund på lördagar. Kom nämligen på torsdag kväll på att mina antikräkpiller nästan var slut och ringde för att få nya, men inte visste om jag hade fått några över helgen eller var tvungen att vänta. I vilket fall började då mamman fråga ut mig vad det var för sorts piller och då fick vi lägga korten på bordet och tala om hur det ligger till. Mamman blev överaskad men glad och med hem fick vi låna "Ett barn blir till" med bilder av Lennart Nilsson. Visserligen så kanske "råden till blivande mödrar" är lite outdated, men bilderna är ju underbara och man kan verkligen se hur bebisen utvecklas. På lördagen umgicks vi med några vänner till dem som också var i stan på besök den helgen och på söndag åt vi lite lunch innan det bar iväg vidare till pappan för att berätta för dem. Där fick vi hembakt äpplekaka, hur gott som helst och möttes av glädje när vi berättade vår nyhet. Han längtar ju verkligen efter barnbarn, och har ju hintat till min syster rätt rejält sen de flyttade  ihop i en trea. Han räknar väl mest med henne eftersom de båda har jobb och bra inkomster, plus att hon är äldst.

 

Nu ska jag bara försöka ringa alla mina syskon i veckan och berätta, för det har vi inte gjort ännu. Hur de ska reagera har vi ingen aning om, men å andra sidan trodde vi att pappa skulle ha åsikter eftersom jag precis har kommit igång med att plugga igen, och han blev ju jätteglad så man ska aldrig tro att man vet hur folk ska reagera.

 

Nu snart dags för skolan och debatt om Syrienkonflikten. Känns ju lagom att börja en måndagsmorgon med...

Idag har vi visst gått in i vecka tio. Helt overkligt känns det, men samtidigt så gör det att jag vågar hoppas lite. Kanske kommer det att gå den här gången, kanske kan vi få ett levande barn instället för sorg. Om två veckor vågar jag nog börja hoppas på allvar, även om jag vet att man aldrig kan vara helt säker.

 

En annan sak som gör att jag vågar hoppas lite är de där blödningarna som tidigare varit vår följeslagare. Sedan förra veckan när vi trodde att vi förlorat vårt troll har jag inte haft någon. Kanske att det var den där andra trollungen som ställde till alla bekymmer och bråkade så med oss, och nu när den inte är kvar så får vårt troll bo i lugn och ro i sin etta.

 

Idag har jag kämpat på med skolarbetet. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte hålla mig kortfattad utan mina arbeten består av alldeles för mycket text på alldeles för många sidor. Jag förstår inte dem som lyckas få ihop ett arbete på max fem sidor, själv kämpar jag för att hålla mig under 20. Kanske lite av ett lyxproblem, men inte när man inte har tid att vara så nogrann.

 

Imorgon bär det av ner till mamman för att berätta att hon förhoppningsvis ska få en ny titel i maj. Med tanke på hur mycket jag tror hon längtar efter barnbarn så tror jag nog att hon kommer ta det bra. hur min far kommer ta det när vi berättar för honom på söndag är mer tveksamt, säkert kommer han tycka att det är dumt nu när jag "äntligen har börjat plugga och är på väg någonstans". Iaf är det vad jag tror att han kommer tänka, men vad han kommer säga vet jag inte. Jag hoppas att de kommer bli glada för vår skull, för vi kan faktiskt inte vänta hur länge som helst. Män må kunna skaffa barn när de är 70, men vi kvinnor har en begränsad fertil period, och jag som har passerat 30 kan inte räkna med hur många år som helst till.

 

Nog om det, nu ska jag fortsätta se på min saga, Once Upon A Time på kanal5. Vuxensaga när den är som bäst.

Har de senaste dagarna känt mig något bättre, inte lika trött och verkligen inte lika illamående, så igår sa jag det högt till en väninna. Att jag tycker att jag mår bättre nu, sen den senaste (sista?) blödningen då vi fick veta att det troligtvis varit två. Så hur tror ni jag mår idag? Jätteilla ska jag be att få berätta. Trots min antikräkmedicin så mår jag skit och överväger att placera en hink bredvid mig. Känns inget vidare, jag som hoppades på att det var på väg att vända nu. Jag tänkte lite tyst för mig själv att jag kanske har mått så fruktansvärt dåligt eftersom det var två, och nu när det bara är en kvar så kommer jag må bättre. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och illamåendet har inte släppt ännu, trots att jag har försökt alla knep jag brukar kunna ta till. Visserligen kanske jag skulle haft mina aningar när jag igår em var tvungen att springa ut från provsalen för att kräkas, men jag tänkte att det var ett undantag.

 

Förhoppningsvis får jag läget under kontroll snart igen, men man vet ju inte när det gäller sånt härnt. Nu ska jag iaf försöka vila och ta det lugnt för att orka gå på yoga ikväll.

Nu när jag inte är lika illamående hela tiden utan faktiskt får i mig mat så jag kan fungera verkar jag helt ha glömt bort den lilla bloggen. Men nej, riktigt så illa är det inte. Bara det att nu när hjärnan äntligen samarbetar lite så har jag jobbat som en liten gnu för att försöka komma ikapp med skolarbetet. Matteprov på tisdag, och den senaste veckan har gjort att jag hamnade ännu längre bak än vad jag var innan så nu har jag i två dagar försökt få ordning på logaritmer och annat mög som ställer till det för mig. Jag har dessutom skrivit en hel massa om franska revolutionen, och ändå har jag inte huggit huvudet av kungen. Måste nog börja skära i texten, korta ner och föra handlingen snabbare framåt, hur svårt det än är.

 

Tröttheten finns fortfarande kvar även om även den blivit mycket bättre när jag får i mig mat. Att vara uppe på kvällen är näst intill omöjligt, men när man vaknar kl 7 på morgonen så hinner man ju göra en del på dagarna iaf. Antar att det är bra träning inför livet som småbarnsförälder, då har man tidiga morgnar har jag hört.

 

Har  idag vågat hoppas och drömma lite om den dagen då vi får åka till bebisaffären och sen hem med en egen lite knodd. Tänk att det bara är 7 månader kvar nu om allt går som det ska....

 

Får väl börja diskutera med maken om ifal vi ska försöka få reda på om trollet är en han eller en hon sen också. Själv känner jag nog lite att jag faktiskt vill vänta med en kunskapen tills bebisen är född, men alla har vi ju olika åsikt i den frågan, och jag undrar om jag kommer kunna hålla mig när tillfälet väl dyker upp. Då skulle det vara bra om vi hade pratat igenom saken innan.

 

Imorgon måndag. Ny vecka och massa plugg. Som vanligt. Ha det gott!!

Idag går vi in i vecka nio, och det gör vi med ett rejält skrämskott. Blödningar och ont. Så nu har vi varit och fått se trollet. Hen är inte stor men har ett tickande hjärta. Mamman började såklart gråta när läkaren sa att hon såg något som levde. Dessutom såg läkaren vart blödningen kom ifrån, och gissade på att det kanske kunde varit ett syskon till trollet som inte kunde vara med längre. 

 

Nu borde vi ju kanske känna oss ledsna över att vi hade (kanske) två troll, men glädjen över att definitivt ha kvar ett överskuggar allt annat. Hade vi varit inställda på fler så kanske man hade sörjt det, men eftersom vi inte vetat om något annat så är vi bara glada och lättade. Så lättade att vi på väg från stora staden stannade till på ikea och kollade lite och tog en fika.

 

Nu dags för en försenad lunch, och sen slöa lite. Tröttheten är total just nu.

Efter en större blödning som började igårkväll har jag nu fått en jourtid för att se om trollet bor kvar eller inte. Även om hen skulle vara kvar idag är det ingen garanti för att hen tänker stanna, eftersom både jag och kvinnan jag talade med tror att missfallet nu är på gång.

 

Om det visar sig att blödningen kommer från något annat så skulle det ju vara trevligt, men jag är inte optimistisk längre. Även om jag en stund nästan vågade börja tro. Men tji fick jag. Vi verkar inte vara gjorda för att få några barn till vår familj. Dags att vänta ett år till nästa gång vi ska lyckas bli med missfall eller? Efter tre får vi en utredning, men inte tidigare verkar det som.

 

Hopplöshetskänslan ligger tung i bröstet just nu.

Idag har jag äntligen fått en läkartid, och med det en annan medicin att prova, Lergigan comp. Lite spännande, eftersom lergigan (utan comp) för mig är en ångestdämpande som jag periodvis under min sjukdom var halvt beroende av för att kunna fungera. Men innan jag dömmer ut den som ett antiångestknark ska jag testa, hoppas att den fungerar och sen utvärdera. Dessutom fick jag en vitamintablett på recept eftersom kraftigt gravidillamående ibland kan bero på vitaminbrist. Ja, om jag inte hade det innan jag började kräkas så lär jag väl ha det nu. Men jag försöker bita ihop och tänka att det ska bli bättre efter v.12. Bara fyra veckor kvar av detta konstanta illamående och kräkningar, det har jag bestämt.

 

Problemet med illamåendet är bara att jag hela tiden hamnar längre och längre bak i skolan vilket gör att jag känner mig mer och mer stressad. Även om jag försöker ta det lugnt, andas och tänka att jag tar ikapp det snart, så är det inte det allra lättaste när hjärnan står ständigt på off, någon har slarvat bort on-knappen och man dessutom tillbringar större delen av dagen tillbedjandes den stora porslinsguden. Idag har jag berättat för min mattelärare.hur läget ligger till, och han blev jätteglad och gratulerade mig. Kanske att han dessutom kan ha lite större förståelse för att jag inte riktigt har hängt med den här terminen, och att jag kan vara lite frånvarande då och då.

 

Nu dags att fixa lite middag. Potatismos. Det känns som något som kan stanna kvar i min mage.

Ha det gott!