En koffeinists bekännelser

....att jag lever. Tillbringar bara mycket tid med att försöka få så mycket sömn som möjligt utan att glömma bort skolarbetet helt. Ska iväg om ett tag så jag får återkomma. Kanske imorgon när jag är lektionsfri.

/Tröttisen

Nu har jag varit så där tråkig igen och haft fullt upp med irl. Jag ska försöka skärpa mig och inte göra för mycket utanför den webbaserade tillvaron.

 

Igår var det dags för barnmorskebesök igen, och den här gången såg nästan allt bra ut. Allt utom mitt (h)järnvärde. Så nu är jag ordinerad piller mot det, och fick tag i samma kapslar som jag får från blodcentralen. Det känns väldigt bra eftersom det minskar risken för totalstopp i avloppet så att säga. Fick lyssna lite på Trollets hjärta som slog med 150 bpm. Precis som förra gången så fick jag tårar i ögonen när hjärtslagen hördes över hela rummet. Även om hen är ganska bra på att tala om för sin mamma att hen lever och rör på sig så är det ändå något särskilt med att höra hjärtat slå. Rätt som det var buffade hen till apparaten och bestämde sig att vi hade lyssnat nog genom att helt sonika flytta på sig. Precis som sin pappa. Bestämmer man sig för att det får vara nog spelar det ingen roll hur mycet man än fjäskar. Så lyssnandet var färdigt och istället återgick vi till lite pratande och informerande. 

 

Annars är det mesta bra. Jag är något så hejdlöst trött, men det kan ju bero på nämnda järnvärde. Jag antar att mina finfina betyg i höstas fick mig att använda för mycket hjärna och att det är därför. Vadå olika saker? Hjärn som järn väl?

 

Terminen har startat igen, men inte riktigt alla ämnena har kommit igång. Första veckorna är ju lite slöa, så jag passar på att försöka jobba lite i förväg. Kan ju vara bra eftersom jag troligtvis vill gå hem före terminens slut. Engelskan får därmed lite extra prioritet just nu, samhällsrapporten tänks det på för fullt, men vad jag ska välja för ämne för min svenskarapport är lite svårare. Helst skulle jag vilja göra som förra våren, hitta en bok som jag kan analysera sönder ett ämne i, i det fallet var det vattnets betydelse i boken Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Är det någon som har ett bra förslag på en bok är det läge att hojta om det nu. Snälla?

 

Måste nog tyvärr göra mig klar att förfrysa diverse kroppsdelar, eller som andra säger, gå till skolan. Eftersom jag väldigt snabbt blev lite tjockis här så har jag lite svårt med att klä på mig ordentligt nu när det är sådär -15 till -20 grader utomhus. Jag ska försöka göra mitt bästa och så hörs vi, är det en OK deal?

Hjälp vad veckorna springer iväg, jag hinner ju inte med. Dessutom inser jag att mina uppdateringar på bloggen kommer allt glesare. Jag önskar att jag kunde säga att det berodde på att jag hade alldeles för mycket att göra, men tyvärr är det lite tvärtom. Jag har inte gjort något alls. Jag har försökt komma igång, men det är precis som att jag inte får något ur händerna utan helst av allt vill ligga på soffan och klappa magen hela dagarna. Tröttheten är tillbaka och jag orkar inte riktigt ta tag i allt som behövs göras här hemma. 

 

Vi har dessutom insett att vi har en riktig busune i magen. Trollet kan ha en rejäl sparksession för sig med buffar och knuffar, men så fort maken komer i närheten för att försöka få känna så blir det alldeles stilla. När han ger upp och går iväg börjar det om igen. Den lille vet precis hur hen ska göra för att retas med sin pappa. Men skam den som ger sig, snart kommer vi nog lyckas lura hen till att sparka ordentligt så att även pappa får känna.

 

På fredag beger vi oss till Ullared för den stora shoppingturen, men redan har vi insett att vi har ganska mycket. Min mor, Trollets mormor, inventerade vad hon hade för bebissaker kvar efter oss och hittade dels en hel del lakan i lagom storlek till vaggan, några filtar i olika storlekar och lite kläder, bla de kläder som vi fick åka hem i. Vi fick ju lov att använda en hel del ärvda kläder, men alla fick vi varsitt helt nytt hemreseset. Min storasysters var lite slitet och min minsta brors i storlek 45, men om Trollet inte blir alltför stor så kan hen få åka hem från BB i samma kläder som hens mamma. Eller iaf använda dem om vi nu bestämmer oss för att köpa ett eget hemreseset. Mamma skulle iaf tvätta upp och göra iordning det hon hittat. Just ja, där var ju också en jätesöt jeansoverall med påsydda figurer som hon sytt till min bror och som vi kan använda som ytterplagg för Trollet. Visserligen i storlek 60, men man kan vika upp ärmar och ben, och det gör ju inte så mycket om det är lite stort i början eftersom hen ju inte direkt promenerar omkring i kläderna.

 

Som ni hör så är planerandet och drömmandet i full gång, och även om jag ibland får nypa mig i armen för att inse att det inte är på låtsas och kan ha svårt att förstå hur jag ska kunna vara vuxen nog till att ta hand om ett barn så börjar det sjunka in och bli verkligt. Stort och märkligt är det iaf, hur det nu ligger till.

 

Och jag tänker inte avsluta med att lova att jag ska bli en bättre bloggare, för jag vet med mig att det sällan blir så. Däremot så kan jag kanske bara säga att jag ska försöka bli bättre på att blogga. Inga löften, men en ambition.

OCh för tillfället verkar veckoinläggen komma bort lite i livet. Lite beror det på att vi nu byter vecka på en söndag, och nu i söndags befann vi oss i en bil större delen av dagen och dessutom är det svårt att få till ett blogginlägg via mobilen med hela min familj runt omkring mig. Eftersom den enda som vet om bloggen är maken har jag inte lust att gå undan för att blogga och få frågan av syskon eller föräldrar vad jag gör. Men. Vi är iaf inne i vecka 22 nu. Fortfarande känns det helt overkligt och ibland kommer jag på mig själv med att inse att vi faktiskt ska ha barn om fyra månader. Endast fyra månader, och Trollets rum är fortfarande kartongförvaring och allt hen äger är två bodys, en pyjamas och en mössa. Känns ju inte så himla bra om jag ska vara ärlig, men eftersom jag inte kan ta hand om kartongerna och maken inte verkar vilja trots att jag tjatar (två gånger är att fråga, sedan är det tjat) om det så verkar det inte som att vi direkt kommer ha en beboelig lägenhet innan Trollet kommer till världen. Eller så blir det som vanligt, han skjuter upp allt till sista minuten och sedan blir det bara ett halvdant hafsjobb utav det. Och ja, vi är ganska mycket osams just nu för jag har dåligt tålamod med hans oförmåga att få något gjort och min oförmåga att kunna göra något. Att vara den drivande parten i ett förhållande fungerar tydligen bara när man kan göra sakerna själv, ska man få den andre personen att göra jobbet är det tydligen omöjligt. Och jag gråter av frustration över att bo i ett kaos. Så glädjen att bo här finns inte just nu.

 

Idag har jag bestämt med en vän att ta bussen till grannorten för att hälsa på henne och umgås. Jag har ju trots allt jullov denna veckan och därmed borde jag kunna göra något trevligt och inte bara sitta här hemma och gräma mig över flyttkaosets bestående. Så jag ska åka dit och leka med vännen ett par timmar, utan att promenera alltför mycket hoppas vi eftersom mina fogar inte är så förtjusta i bilåkande just nu och helgen innebar drygt 60 mil i bil. Släktträff hos pappan. Eller ja, farbröderna med fruar också vi. Våra kusiner var inte med vilket de aldrig är när vi är uppe hos pappa. Är det nere i Skånelandet eller i Blekinge så brukar de vara med, men inte vi eftersom vi har en hel dags resa ner och sällan kan vara lediga till det.

 

Annars? Jodå, vi mår rätt bra. Trollet har hittat boxblåsan och verkar för övrigt växa och må bra. Hen är mest aktiv när jag sätter mig ner efter att ha varit igång ett tag och när jag lägger mig på kvällen. Nu när jag skriver det här får jag små puffar i magen som får mig att må lite gott. Än så länge är de så mjuka och nätta att det bara är mysigt, även om jag inser att styrkan kommer ändras allteftersom Trollet växer. Namnväljandet går sådär, mycket för att maken (även där) är lite oengagerad och det känns så himla tråkigt att göra allting själv. Jag har lite svårt att hantera att han är så totalt ointresserad och oengagerad i det här, med tanke på hur mycket vi har velat och önskat oss detta. Jag erkänner, jag är besviken på honom och hans sätt att hantera det hela. Samtidigt så inser jag att det säkert ligger mer under ytan än vad han visar, även om det inte känns så nu. Med tanke på att han nästan bröt ihop på jobbet när jag hade blödningen och vi trodde att det var kört så är han säkert mer engagerad än han visar. Hans arbetsplats är mansdominerad med många med utländsk härkomst och väldigt macho attityd, Att gråta eller visa sig känslig där är inte accepterat, och att maken då ändå måste gå undan för att gråta en skvätt visar ju på hur mycket han ändå längtar efter vår lilla trollunge. Om han ändå kunde visa det genom att vilja förbereda för hens ankomst också så skulle det kännas bra mycket bättre för mig.

 

Långt, svamligt och inget sammanhang. Där har vi mina blogginlägg i en liten ask. Om du orkat läsa hela vägen hit är du kanske övertygad om att jag är en väldigt bitter och gnällig människa. Men jag försöker vara positiv, det är bara här jag riktigt vågar släppa fram det jobbiga och negativa och därför kanske det lätt blir det som överväger här. Så jag ber om ursäkt för min negativitet och ska försöka bättra mig.

Just nu är det många funderingar som snurrar i skallen. Vi har en hel del beslut som behöver tas. Vi har bokat in en resa till Ullared för att göra lite ordentlig bebisshopping. Vi har valt att göra det nu i slutet av januari så att jag ska orka med det, för väntar vi för länge kommer jag vara för trött och tjock för att orka gå i ett stort varuhus. Visserligen så hoppas jag att det inte blir alldeles för intensivt eftersom vi valt att stanna en natt och därmed borde kunna shoppa lite lugnt och ändå få med allt vi har tänkt oss. Så då återstår bara de stora funderingarna, vad behöver vi köpa? Jag har hittat massa listor på nätet, men jag blir ändå fundersam. T ex kudde och täcke. Eftersom Trollet är planerat att vara en sommarbebis så kanse täcke inte är så nödvändigt utan snarare en filt? Och kudde, hur funkar det? Vissa sidor på nätet står det att man ska ha en tunn kudde och andra att man inte ska ha någon alls.

 

Dessutom skulle jag nog behöva lite mått på sängen, och om vi ska ha vagga så vill jag gärna ha måtten på den med så att vi kan köpa madrasser.

 

Annat som jag funderar över och tycker är lite jobbigt: Vagn. Vi borde verkligen bestämma oss för vad vi vill ha för vagn så att vi kan börja leta begagnat. Visst skulle man helst vilja ha en ny, men de pengarna finns helt enkelt inte i vår plånbok, men bara för det så kan vi inte ta vilken vagn som helst pga min värk. Jag har desutom funderat lite på det här med andningslarm. Är det något vi vill ha? Hur pass nervös kommer man vara utan det och hur nervös med? Blir det så att man litar för mycket på det och inte har koll alls, eller att man blir mer nervös för att det ger konstiga utslag?

 

Finns det något annat som borde stå på listan eller som är fullkomligt meningslöst och som står på de flesta listor?

 

Nu ska vi iväg och köpa skrivbord och försöka byta en av makens julklappar eftersom kvittot kom på posten idag.

Tänkte att en liten summering av mitt 2012 kanske vore på sin plats, så här kommer det en sådan.

Månaden då jag började läsa in gymnasiekompetens efter att i flera år gått sjukskriven. Förväntan blandades med ångest och sedan lättnad när det visade sig att jag inte var ett fullkomligt pucko utan faktiskt kunde fungera i skolmiljö när bara mina stressnivåer var normala.

Jag fyllde år och fick beskedet att reumatism är en typsik kvinnosjukdom som blir bättre om man sluter försöka ge efter för samhällets krav och istället fokuserar på att vara en riktig kvinna, alltså borde jag sluta försöka få hjälp av vården och gå hem och skaffa barn istället. Kände att läkarens teori inte var den allra bästa, men bestämde mig för att strunta i att tjata tills min ordinarie läkare kom tillbaks efter sin sjukskrivning och föräldraledighet.

Jag började arbeta som hudvårdskonsult och hade fullt upp med skolan. Jag och maken åkte till Stockholm på konferens tillsammans med flera hundra andra konsulter.

Pluggade för fullt och hade knappt tid att andas.

Skaffade facebook och upptäckte hur mycket lättare det var att ha kontakt med vännerna långt borta. Pluggade och höll hudvårdsklasser för första gången. Hade försökt med bebisverkstan i ett år och funderade på om min kropp hade gått i totalstrejk efter missfallet på hösten.

Terminen slutade och jag fick högsta betyg i alla mina fyra kurser. Var superstolt över mig själv. Började på min sommarkurs som var på halvtid för att få in lite extrapengar.

Åker på semester på västkusten, en vecka boendes i pappans båt och umgicks med vänner och familj i närheten. Avslutade alltihop med några dagar i Skånelandet hos mormor och träffade mostern.

Tog mod till oss och kontaktade fertilitetsmottagningen. Höstterminen började igen och vi var på Seminariet i Göteborg.

Var så trött efter helgen i Göteborg att hjärnan vägrade fungera och jag sov hur mycket som helst utan att bli pigg. Den 11 firade vi vår två-åriga bröllopsdag med ett graviditetsbesked efter att jag hade känt mig illamående i ett par dagar och beslutade mig för att testa trots att mensen inte var senare än att den borde dykt upp samma dag.

Låg i princip hela månaden med illamående och fick medicin av läkaren för att försöka behålla något. Medicinen fungerade men jag fick en jätteblödning och fick åka in. Visade sig att vi hade ett litet troll i magen men att blödningen troligtvis berodde på att trollet haft ett syskon som inte kunde stanna kvar. Berättade för våra familjer att vi väntade barn.

Fortfarande illamående men som i slutet av månaden började bli bättre. Fick däremot ont av foglossning och hade fullt upp med flyttpackning och skolarbete.

Flyttade in i trea i ett betydligt trevligare område. Var på ultraljud och fick bilder på Trollet med oss hem som vi stolta visade upp för alla som ville se. Firade julafton hos mamman vars nyopererade man svimmade och skrämde halvt livet ur oss allihop, juldagen hos pappan och var hos svärföräldrarna på tredjedag jul. Nyårsafton firades hos en god vän där vi åt gott, spelade spel och umgicks för fullt med henne och tre tjejer runt 12 år.

 

Ja där var mitt år i korta ordalag. Med det önskar jag och Trollet er ett fortsatt bra 2013. Själva tror vi på ett fantastiskt år då vi äntligen får träffas och lära känna varandra, jag, maken och Trollet.