En koffeinists bekännelser

Japp. känns som att det är det enda jag tjatar om just nu, oron över småblödningarna. Numera varierar de lite i färg mellan bruna och rosa, och även om det överallt sägs att det är fullt normalt så är jag ändå orolig, speciellt som att jag upplever att jag inte mår lika mycket illa idag. Visserligen har jag varit och kräkts en gång, men det där konstanta illamåendet känns mycket bättre, och för mig är det ännu ett orosmoment. Och kanske, men bara kanske, hade jag inte varit lika nervös om vi inte hade haft det tidiga missfallet för ett år sedan och jag nu är rädd för ännu ett. För om vi ska hålla på med våra försök i ett helt år innan vi får plus och sen bara få vara glada för plusset i en vecka varje gång, då vet jag inte hur många försök man orkar med. Kanske rent av är så illa som att det inte är meningen att vi ska få några barn. 

 

Jag gråter massor i smyg just nu, så att inte maken ska märka det. Han tycker nog att jag är knäpp som letar efter tecken på att det ska skita sig denna gången med, men dessa småblödningar driver mig till vansinne. De får min övertygelse om att vi inte kan, inte får att ta ny fart, och den sorgen vill/vågar jag inte lägga på honom förrän vi står inför fullbordat faktum. Och kanske är det så att jag är en människa som oroar mig mycket, och kanske är det så att hormonkaoset gör att jag lättare gråter (ska berätta om nallebudet strax) men jag måste nog tillåta mig att få gråta ut lite oro ibland.

 

Nallebudet ja. Jag har en vän som jag träffar nästan varje dag, och eftersom jag gör det, och vet att hon och hennes partner försöker få barn de med, så kunde jag inte hålla det hemligt utan berättade häromdagen om plusset. Hon gratulerade såklart och varlite glad för min skull, och sen tänkte jag att det var bra. Sedan i fredags, när jag låg i sängen och vilade lite (jo serdu, jag är konstant trött, men det är heelt normalt) ringde det på dörren och utanför stod brevbäraren med en lite röd ask som det stod nalebudet på. Jag öppnade och i asken låg en jättesöt liten nalleängel och en hälsning från vännen+partner med önskan om att allt skulle gå bra och att nalleängeln skulle vaka över oss de närmaste månaderna. Jag bröt ihop fullkomligt och storgrät eftersom det var så himla fint gjort av dem. Skicka denna lilla supersöta nallen till oss! Det var nog en av de finaste gester jag har varit med om. Dessutom gick delar av priset till HOPP, riksföreningen mot sexuella övergrepp, något som står mig nära. Jag lyckades samla ihop mig lite, försökte ringa maken på jobbet för att berätta men han svarade (som vanligt) inte och så ringde jag kompisen för att tacka. Självklart började jag ju då gråta igen, något som jag inte alls hade planerat.

 

Om det kommer vara såhär i nio månader får jag nog tänka på att dricka mycket vätska...