En koffeinists bekännelser

Igår gjorde jag något som jag länge har funderat på men inte riktigt vågat. Jag började med yoga. Men eftersom jag har en reuamtisk sjukdom valde jag en mildare variant av yoga som ska va lättare för oss med nedsatt rörlighet och inte en av de tuffare varianterna. Och tror ni inte att det då självklart ska vara en tydligt gravid kvinna med i gruppen. Förbaskade gravidmagar som ska komma och visa upp sig överallt.

 

Nu har vi fått vår tid på fertilitetsmottagningen. 9 oktober, så det är ju inte flera år bort i tiden. Skönt det iaf. Nu ska man ju helst inte tänka mer på saken innan det är dags, men likväl satt jag igår med frågepapprena som ska fyllas i. Jag kände mig allmänt korkad som inte förstod vad de frågade på alla frågorna. Det innebär att jag måste ta en av mina lektionsfria dagar för att gå upp tidigt och ringa för att fråga vad det är de frågar efter för att jag inte förstod frågorna. Eller rättare sagt, vad som inkluderas i olika begrepp.

 

Och skulle kanske döpt bloggen till bitterbloggen, eftersom det är så den används.

Idag har vi varit på födelsedagsbrunch hos en jättego tioåring med familj. Grabben hade själv beställt att han istället för vanligt kalas ville bjuda på brunch, och det tycker jag var en jättetrevlig idé. Men dum som jag är så tänker jag ju inte på att grabbarna har en kusin som bara är ett par månader, och förbereder mig därför inte på att möta en bebis.

 

Så när vi kommer hem till födesledagsbarnet, kliver in genom dörren och möts av värdinnan med syskonbarnet i famnen känner jag instinktivt för två saker. Det ena är att vända och gå igen, och den andra att storlipa. Inte särskiolt godtagbart någon av dem, så jag får försöka bita ihop, stålsätta mig och bit för bit försöka kolla på barnet och vänja mig vid att det är en liten bebis närvarande på sagda kalas.

 

Känns som att jag snart inte orkar hålla på att springa på bebisar och gravidmagar överallt utan kommer isolera mig och bli en total enstöring. Bra plan. Eller inte.

 

Jäkla förbaskade biologiska klocka som ska ticka så förbannat högt!

Idag var vi iväg och fikade hos finmänniskor som även de vet hur förbaskat jobbigt det är att inte lyckas få barn. Iofs beror det på att tjejen har ett medicinskt tillstånd och hon har därför varit medveten om att hon troligtvis inte kunde bli biologisk förälder väldigt länge. De har dessutom kommit mycket längre i sin utredning och har fått klartecken över hur deras resa framåt kommer arta sig.

 

På ett sätt är jag lite avundsjuk. Dels för att de vet vad som är problemet, vad som kan göras åt det och har en tidsplan. Vi har ju ingen aning om vad som inte stämmer. Det enda vi vet är att jag tidigare har kunnat bli gravid, och att vi fick ett misstänkt tidigt missfall förra året.Varför vi inte blir gravida igen eller varför missfallet skedde har vi ju ingen aning om. Och att det tidiga missfallet inte är bekräftat beror på att det kom för tidigt för att kunna ge utslag på hemgraviditetstester, men att mitt illamående troligtvis inte hade andra orsaker eftersom det avtog i samband med att blödningen tilltog.

 

Så just nu sitter vi i sitsen där vi inte vet något överhuvudtaget. Om en vecka är det dags att börja kissa på de fina ägglossningsstickorna igen för att försöka tajma in vårt äktenskapliga umgänge.

 

Höjden av glädje skulle ju vara att kunna ringa till mottagningen och säga att vi trots allt inte behöver deras hjälp. Det skulle vara trevligt...

Idag har första kontakten med fertilitetsmottagningen tagits och nu är det bara att vänta och fortsätta försöka på egen hand. Tur att det inte är varken obehagligt eller tråkigt att ha bebisverkstad iaf, för då hade det varit jobbigt.

 

Andra saker som är tur är att det är helg. Jag är ganksa jättetrött nu. Efter två veckors dålig sömn och tidiga morgnar är jag på gränsen av vad jag klarar av, men på helgen är det helt ok att sova till klockan nio. Förhoppningsvis ska jag väl få kunna somna på kvällarna och inte behöva sova så länge, men om jag nu behöver så får jag.

 

Idag är det lektionsfritt för mig så jag sitter och försöker plugga på min distanskurs. Inte det lättaste när huvudet verkar vara fyllt av bomull och hjärnan har emigrerat till Kanada. Eller något.

 

Mer kaffe, plugg och i eftermiddag lägenhetskollande.

 

Toodeloo!

Känns som att det är jag det. Iaf lite. I alla min andra sammanhang i livet försöker jag vara öppen och tänka positivt, men här, på min bitterblogg, tänker jag absolut inte vara det. Här tänker jag vara precis så bitter, arg, sur och ledsen som jag ibland är.

 

Idag när jag kommer till skolan sitter jag lite och pratar med en kompis. När jag tittar upp hamnar mina ögon rakt på en jättefin gravidmage. Kompisen ser väl min blick och skrattar åt mig och säger "om blickar kunde döda". Hon skulle bara vetat vad jag tänkte. Jag tänkte på programmet på TV igår när en kvinna attackerade en annan kvinna och försökte skära ut och ta det ofödda barnet...

 

Jag kan iofs lova att jag inte tänker bli fullt så knäpp, men ändå känns det ibland som att hela världen kan få barn utom jag.

 

Imorgon ska jag ringa till fertilitetsmottagningen. Känns ju positivt att ha nedräkning till...

Efter en dryg veckas dålig sömn pga reumatismskitsvärken sov jag som en stock inatt. Så till den milda grad att när det var dags att gå upp idag klockan åtta (jag hade ju sovmorgon) ville jag inte det. Så jag snoozade i ca 30 minuter och klev upp närmare halv nio.

 

Sedan dess har jag sett ett avsnitt av lilla huset på prärien och två avsnitt av gilmore girls. Dessutom har jag idiotkollat huruvida paketet med mina böcker ens har blivit registrerat på posten (svar: endast elektronisk förhandsinformation mottagen. Igår kl 17.59), ätit lunch, varit uttråkad och funderat på om det inte är läggdags snart.

 

Efter att ha analyserat alla tecken jag har kunnat komma över, kollat på klockan och letat efter mannen har jag insett att det nog tyvärr verkar vara flera timmar kvar till läggdags, för mannen är inte hemma ännu, solen lyser och klockans timme börjar inte på 20något. Mera kaffe kanske?

Jag startade den här bloggen för att jag skulle ha en plats att gnälla, klaga och vara sur och bitter på. I hemlighet. Och det kanske jag fortsätter med. Men det jag inte skulle göra var att sitta och lipa i kompisens bil när vi var på väg på veckomöte. Precis det jag gjorde igår.

 

Idag fick jag iaf sovmorgon. Den obligatoriska närvaron ändrades igen till "Ok, du var ju på samma intro förra året" så jag blev ledig från skolan idag. Positivt. Ännu mer positivt var det att jag fick beskedet att kvinnan som har försett familjehemssystemet med 6 barn redan trots allt inte var gravid igen, hon hade bara sagt det för att hennes öldsta dotter inte ville gå ut med sin graviditet ännu. Nu syns det tydligen på dottern så hon kunde dra tillbaks sitt graviditetsbeslut. Himla skönt.

 

Det innebär att jag iaf slipper vara bitter över att hon får barn och inte jag. Alltid något. På fredag SKA jag ta kontakt med fertilitetscentrum, antingen jag vill eller inte. Då är jag helt schemafri och ska bara ägna mig åt hemstudier, så det torde fungera. Men usch så jobbigt det känns just nu...

 

Annars idag? Ordna och strukturera upp mitt jobbande med hudvården. Måste få lite ordning för hösten, att inte ha någon aning om något alls känns inte som lösningen på allt. Nej, fram för mer ordning.

 

Toodeloo!

Så därför blir kanske inte första inlägget på bloggen heller det. För att inte tala om huruvida jag har ngåon vidare snygg layout eller välformulerat mål med bloggandet. Men Va sjutton, man kan inte göra allt på en dag. Idag har jag ju skaffat bloggen. Imorgon får jag välformulet dela med mig av mina tankar. Eller nåt....