Jo, jag är visst glad!
Just nu är det rätt jobbigt att vara gravid. Trots att vi längtat och gråtit över att inte vara det så är faktiskt skitjobbigt just nu. Konstant illamående, ont och en känslomässig berg- och dalbana. För förutom de vanliga, klassiska gravidhumörsvängningarna (gråter för ingenting och blir lika lätt arg) så är det ju också det faktum att trollet var och varannan dag försöker skrämma livet ur sin mor med en blödning. Men trots att jag blöder så ofta som jag gör så verkar möjligheterna att få ett ultraljud för att kolla läget onödigt små. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så svårt att få en lugnand koll. Visst, de kan fortfarande inte garantera något, men de kanske kan se var blödningen kommer ifrån och om det är någon där över huvud taget.
Men jo, självklart är jag glad. Idag, när illamåendet hindrar mig från att göra mycket mer än ligga ner och titta på TV så vågar jag nästan hoppas lite. Tillräckligt mycket för att fundera över hur vi ska berätta för våra familjer, hur man ska formulera sig när man tillkännager det för allmänheten och hur sjutton jag ska klara av att vänta en hel evighet innan man vågar tro på att trollet har kommit för att stanna. Än så länge vågar jag bara tro en liten stund i taget. Visserligen har jag inte mått fullt så här dåligt tidigare, vilket jag försöker se som ett positivt tecken. Så länge jag mår dåligt är trollet kvar, och det är ju det vi vill. Även om jag halvt på skämt anklager maken för att ha gjort mig sjuk och kräver att han skämmer bort mig. Vilket han iofs alltid gör, så det är ju inget nytt.
Idag skulle jag behöva ta mig till biblioteket för att läsa på lite om franska revolutionen och kvinnorollen under medeltiden och upplysningen. Dessutom skulle jag behöva komma på ett ämne inom arbetsmarknad att skriva en insändare om och plugga massa matte. Nejdå, jag känner mig inte stressad, jag lovar....
Kommentarer
Trackback
