En koffeinists bekännelser

Det är tre känslor som idag präglar min tillvaro idag. Den första är en gigantisk ångest som kommer sig ur flera faktorer, men delvis för att jag vaknade med värsta mardrömmen i morse. Idag har vi ju nämligen tid för rutinultraljudet och jag drömde att Trollet var helt missbildad och det fanns bara en sak att göra, avbryta graviditeten. Så nu är jag livrädd för att det verkligen ska vara något fel på Trollet och ser inte det minsta fram emot att gå på ultraljudet, något som det känns att jag borde se fram emot.

Paniken kommer sig av att jag tydligen inte kan läsa. Ser en artikel om att ICA återkallar lax pga fynd av listeriabakterier. Listeria, alla gravidas stora fiende. Och jag som åt lax häromdagen. Men det var ju mannen som handlade så jag vet ju inte vilket märke det var! Läser en gång till och ser det lilla ord som spräckte panikbubblan och tillät mig andas. Kallrökt. Det har jag inte ätit. Kallrökt lax står med stora bokstäver på min inte-lista. 

 

Glädjen då? undrar du säkert nu. Jo, den består av en så enkel sak som att idag låg det både ett fogbälte och stödstrumpor innanför dörren när jag kom hem. Äntligen! Säger jag nu och tar direkt på mig bältet för att kunna röra mig igen. När jag skulle gå hem från skolan idag kom jag bara halvvägs innan jag fick ringa maken. Jag kunde inte ta ett steg till, det gjorde så ont att jag trodde hela benet skulle försvinna under mig. Men nu, med fogbälte kanske jag kan ta några fler steg innan jag bryter ihop. Hoppas gör jag i varje fall, även om jag inte har planer på att testa det idag. Idag har jag nog gått ungefär lite mer än jag borde, och nu får promenerandet vänta tills imorgon.

 

Strax iväg för ultraljud. Om allt går som det ska så hör jag väl av mig med glädjeberättelse, annars blir det nog lite tråkigare toner. Själv försöker jag hoppas på det första.

 

Och ja, jag har alltid haft livliga drömmar. De har alltid påverkat mig och tyvärr har de ibland visat sig slå in. Jag tänker att nattens dröm inte ska göra det, men innan ultraljudet är gjort så är jag inte säker. OCh man får gnälla på sin egen blogg.

Jag har börjat fyndera på om jag eventuellt är för envis för mitt eget bästa. Igår var det julmarknad i grannorten, och eftersom vi har lyckats ha flytt eller jobb på alla andra julmarknader så bestämde vi oss för att åka dit en stund. Att vi dessutom skulle träffa en vän från en annan stad och att vännen som bor i grannstaden kommit hem efter sin viktoperation gjorde det ju bara ännu trevligare. Men innan vi åkte skulle jag försöka få tag på styrolitkulor.

Jag har ju insett att jag behöver en betydligt mycket bättre kudde för att kunna sova på nätterna, och efter lite googlande bestämde jag mig för att försöka sy en amningskudde i relativt enkel modell, mönster och beskrivning hittade jag på nätet. Så med ett lakan från second hand (hade inget hemma jag kunde använda) bestämde jag mig för att styrolitkulor verkar vara lämplig fyllning. Hobbybutiken här i stan hade inget hemma och visste inte när jag kunde få hem det så jag bestämde mig för att ringa till Panduro i stora staden 4 mil bort. Där hae de en förpackning i rätt storlek hemma, och jag fick lägga undan den till måndag kväll! Ibland ska man ha tur.

 

Så vi for iväg på marknad. Jag köpte mig en honungsburk, maken köpte lite korv till sig (han skulle nog kunna äta rökt korv till allt om han fick) och så hittade vi lite rolig choklad som vi tror svärfar skulle uppskatta. Men så småningom började det kännas för mycket, så efter ungefär en timmes tittande kände jag att jag fick ge upp, jag kunde nog inte stå/gå mer. Vi sa hej då till vännen vi gick på marknad med och åkte istället för att säga hej till den nyopererade vännen. Var så himla kul att se henne, hon var pigg och glad och lycklig över att få äta mat igen. Hon fick ju bara äta flytande, typ bantningsshakes, i fyra veckor före operationen och firade nu att få tugga igen, även om det inte är några större portioner hon får i sig. Vi fick lite varm choklad för att få upp värmen igen och sedan bar det av hemåt. Efter lite lunch jag vi oss på några av våra uppgifter. Maken strök och hängde upp gardiner och jag ritade upp och klippte ut tygdelarna till kudden. Inte så himla smart upptäckte jag, för fy sjutton vad ont det gjorde efter en stund. Tog beslutet att själva syendet får ske en annan dag, min lilla rygg (ja, jag vet ju nu att det är fogarna, men det tänker jag försöka ignorera lite) ville inte göra mer. Istället satte jag mig i soffan och berömde makens gardinuppsättande och jublade när även adventsljusstakar kom upp i fönstren. Den lyckan var stor ska jag säga, efter att ha levt i kaos en hel vecka utan så mycket som en gardin eller ljusstake i närheten. På något sätt känns julen lite närmare nu, även om vi har följt julkalendern så är det något särskilt med adventsstakar i fönstren.

 

Idag har jag ännu inte tagit mig ur sängen. Först sov jag ända till klockan åtta, och sen kom maken med frukost på sängen till mig (han har lärt sig att det är bästa sättet för mig att få behålla den) och nu har jag läst ikapp bloggar och annat som hänt i världen. Att jag borde plugga ignorerar jag nog en stund till, jag ska ju bara försöka få koll på Kinas historia, göra en presentation av den nyhet jag analyserat och helst få ordentlig koll på randvinkelsatsen (eller så är det något helt annat den heter, jag vet ju inte) inför morgondagens muntliga nationella matteprov. Men dagen har ju bara precis börjat så jag har nog tid på mig. Känner lite av att jag var för aktiv igår och har insett att stödstrumpor nog borde stå högst upp på inköpslistan. I den här takten så är ju mina csn-pengar slut innan jag ens hunnit köpa en enda julklapp. Inte särskilt roligt, men samtidigt får jag väl tigga av maken, det är ju ändå hans bebis också, och utan den hade jag nog varit betydligt billigare i drift...

Var ju hos sjukgymnasten igår och fick beskedet att det är fogarna som redan bråkar. Ingen höjdare att få det beskedet redan nu. Inte heller att veta att det är mina överrörliga leder i kombination med den reumatiska sjukdom jag har som ställer till det. Att veta att en sjukdom som i mitt tidiga stadie inte bara är näst intill obehandlingsbar utan även halvtomöjlig att sätta en säker diagnos på eftersom den inte visar sig på provsvaren ska ställa till det för mig redan nu känns inget vidare. Att dessutom veta att mitt invanda rörelsemönster sedan 30 år måste ändras på kort tid för att eventuellt stoppa upp försämringstakten något är inte något jag tar lättvindigt på. Nej, nu gäller det att tänka på hur jag sitter, står och går och försöka att gå mindre. Inte så lätt för en person utan körkort i en stad utan bussar.

 

Foglossning. Låter ganska jätteobehagligt det ordet. Att dessutom veta att det är det som gör så förbenat ont är inte heller en hit. Känner lite att maken snart får ta över jobbet som graviditeten tydligen innebär, för jag börjar tröttna lite. Inte nog med att jag inte kan dricka kaffe (det heliga livselixiret!) eller äta vad och när jag vill, nu ska jag inte heller kunna röra mig fritt. Med tanke på att maken arbetar hela dagarna så kommer jag känna mig väldigt isolerad de närmaste månaderna om det ska fortsätta så här. Jag får väl hoppas att foglossningsbältet som jag har beställt och väntar på ska göra saken bättre. Dessutom ska jag ju tillbaks till sjukgymnasten på torsdag, och med tanke på hur mycket bättre jag har känt mig idag så kanske den där TENS-behandlingen har effekt. Även om Trollet reagerade när jag fick den. Blev lite spännande när det kittlades både i ryggen och magen samtidigt en liten stund.

 

Nu ska jag strax iväg till frissan, något jag bara älskar. Höjden av lyx för mig är att bli klippt, få håret tvättat och borstat. När jag blir miljonär ska jag unna mig att gå till frissan bara för att få håret tvättat tror jag.

Idag går vi alltså in i vecka 18. Helt otroligt vad veckorna går fort, funderar på hur vi ska hinna med allt som ska göras innan Trollet tittar ut. Vi som inte ens hunnit packa upp alla kartonger i hens rum än, och ännu mindre hunnit införskaffa allt som behövs av utrustning och kläder. Visserligen så kan kartongerna bero på att vi nyss flyttade in och jag har haft panikstress med skolarbete sedan dess, men ändå. Och shoppingen har vi med flit sparat lite på eftersom man ju inte vet vad tomten tänker komma med i jul.

Idag ska jag äntligen iväg till sjukgymnasten och få lite koll på vad det är för dumt jag gör med ryggen. Jag hoppas verkligen det är något som jag kan jobba med istället för något jag bara får stå ut med, men det är svårt att säga innan jag ens varit där.

 

Symptom då. Nästäppa såklart, även om det finns en liten möjlighet att den nu är kombinerad med förkylning. Täta toalettbesök men de kan ju bero på att jag dricker stora mängder. Vissa dagar är jag så ledsen att jag bara vill stänga in mig och gråta och andra har jag hur mycket ork som helst. Med andra ord, inga särskilda gravidsymptom, och det kan ju vara både skönt och tråkigt. Visst morgonillamående har jag ju förstås fortfarande, men inte så mycket att det besvärar längre, mer så att jag faktiskt vet att det är morgon.

 

Det som är mitt största problem är nog faktiskt ryggen. Den bråkar mer än lovligt ibland och inatt låg jag vaken i flera timmar eftersom det inte fanns någon bra position att ligga i. Ryggen gjorde bara jätteont oavsett hur jag låg. Att nästäppan dessutom var total gjorde ju inte saken bättre, så idag har jag suttit hemma och pluggat matte istället för att gå till lektionen. Lite dumt kanske så här sista lektionen innan nationella provet, men samtidigt så får jag försöka tänka på vad som är bäst för mig och Trollet, och idag var det inte att tvinga iväg sig till skolan. Istället bestämde jag och en kompis att vi skulle ses för en fika på stan runt lunch, och jag har insett att det blir ju jättebra att göra det och sedan gå direkt till sjukgymnasten.

 

Ikväll har jag nog nästan lite lust att känna en rörelse i magen igen, är ju bokstavligen flera dagar sedan sist, om det nu var Trollet jag kände då. eftersom jag börjar bli mer och mer nojjig över att inte känna något så kanske det är bra att vi har rutinultraljudet på tisdag, då lär vi ju få reda på om allt inte står rätt till.

 

Nu, mera matte innan det är dags att bege sig mot centrum.

Insåg idag att den värsta ångesten och rädslan för att det ska gå åt pipsvängen verkar ha lagt sig. Det måste inte minst ses på att mina blogginlägg faktiskt handlar om något annat nu. Visst vet jag att det inte finns några som helst garantier, det kan hända något när som helst, men just nu så är jag full av tro, hopp och tillförsikt. Så här långt har vi aldrig tidigare kommit, och för mig betyder det att jag vågar tro. Jag vågar verkligen tro på att vi i maj kommer få ett litet troll i vår familj, att mina föräldrar får bli mormor och morfar och makens farmor och farfar. Jag tror på syskonens chans att bli moster, faster och morbröder. Jag tror på att makens syskonbarn får ännu en kusin. Framförallt, jag tror på att jag och maken kommer tituleras mamma och pappa.. Det som vi har längtat efter i närmare två år kommer nu äntligen att bli verklighet.

 

Jag kan fortfarande inte låta bli att tycka att det är ironiskt att när vi väl ringde och fick en tid för fertilitetsutredning så måste vi redan varit gravida även om vi inte visste om det. När vi väl fick tiden så fanns redan (troligtvis) två små troll i min mage och letade efter lämplig plats att bosätta sig på i nio månader. Tyvärr var det bara den ena som hittade sitt ställe, men vi försöker att bara vara tacksamma för Trollet och inte tänka på att det förmodligen var ett troll till i åtta veckor. Innan blödningen var vi ju glada över ett Troll, och även om det i cirka tio sekunder förekom två i min hjärna så han jag ju varken förstå eller ens hoppas på det.

 

Jag ska väl iofs erkänna att jag absolut inte längtade efter tvillingar. Vi har tvillingfödslar i min släkt och även om jag alltid velat vara tvilling så har jag aldrig velat ha en tvilling. För mig med min oro över att ändå inte räcka till som förälder skulle två små samtidigt kunna vara något av en övermänsklig uppgift. Eller ännu värre, tre. Nej, jag är tacksam över att vi har ett Troll i min mage och inte två, men om det hade varit två så hade vi ju självklart varit lika glada för det. Det hade nog bara krävts lite tillvänjning för att kunna hantera det. Tur att man ändå har ungefär ett halvår kvar.

 

Imorgon är det dags för sjukgymnasten. Jag har stora förhoppningar på att nu kommer problemet identifieras och jag kommer få tips på vad jag kan göra för att ha mindre ont. Den som säger emot mig där kommer jag bli lite besviken på, för jag anser att positivt tänkande är viktigt. Även om jag ofta kan vara både bitter och gnällig själv så måste mina positiva tankar få lov att finnas för att jag ska kunna hantera det som är skitjobbigt.

 

Dags att göra sig klar för skolan och grupparbete.

Jag försöker verkligen. Jag försöker vara en duktig, fokuserad student men det går sådär.En liten stund klarar jag av det, men sedan dyker alltid något annat upp. Typ hunger. Det slår nästan aldrig fel, bara jag plockar fram det material jag behöver och ska sätta mig för att plugga så blir jag hungrig. Inte sådär "det suger lite" utan fullständigt vrålhungrig. Att försöka få hjärnan att fokusera på något annat än mat i det läget är fullständigt omöjligt och jag lägger alltid ner pluggandet. Tyvärr.

 

Idag har jag iofs varit ganska duktig. Jag har analyserat skiten ur dagens nyheter och Aftonbladet. Jag har kritiserat dem och jämfört deras sätt att rapportera om samma nyhet. Men jag har inte läst en enda mening av företagsekonomikapitlen eller historiaområdet som vi ska arbeta med. Jag ska försöka göra en övergripande nutids- och framtids analys av Asien. Låter ju enkelt och bra, eller hur.

 

Men snart, alldeles strax, ska jag äta mat. Idag var jag sugen på korv och mos. Känns ju bra att jag blir sugen på så avancerade saker. Det kunde ju varit något simpelt som hummer eller helstekt oxfilé menar jag. Maken står (som vanligt) för kökstjänsten eftersom jag har ont i ryggen så fort jag gör något överhuvudtaget. Börjar faktiskt fundera på om jag ska vara tvungen att skippa yogan imorgon. När jag knappt tar mig upp eller ner från en vanlig stol känns golvläge väldigt riskabelt. Jag får känna efter imorgon och se. Annars hoppas jag att sjukgymnasten ska kuna hitta på något himla bra på torsdag, något i stil med "gör de här övningarna två ggr/dag så blir det bra".

 

Nu vet jag att det finns människor som påpekar att jag som reumatiker riskerar väldigt mycket jobbiga, tidiga besvär av foglossning, men det tänker jag inte bry mig om. Jag har minsann inte foglossning, jag har bara gjort ngt dumt. Så det så!

 

Nej, dags att återgå till irl, hur tråkigt det än är. Den som har något roligt att berätta för mig idag får gärna göra det eftersom jag känner mig väldigt trött, ledsen och stressad.

Nu är vi flyttade men här är fortfarande kaos. Hela lilla rummet är fullt av kartonger och skrivbordet står därför i stora rummet fortfarande. Det enda som är någotsånär på plats är soffa och säng. Tänkte att då kan vi både sova och sitta och äta. Käksbord är ju inte ens inhandlat ännu. I gamla lägenheten hade min man redan ett barbord i köket när vi träffades, hans argument var att ett köksbord inte skulle få plats. Jag ansåg att mitt argument "kan inte sitta där pga ont" skulle väga lite tyngre och därför har vi alltid suttit i soffan och ätit, om det inte har varit något särskilt. Men nu har han äntligen gått med på att införskaffa ett vanligt köksbord. När jag la till argumenten "Trollet också vill kunna sitta vid bordet" och "nya köket är större" så fick jag min vilja igenom och barbordet ska försöka säljas och ett vanligt köksbord ska införskaffas. Det resulterade i att jag nu ett tag försökte få bordet någorlnuda snyggt och avplockat för att kunna ta en bild. Det lyckades inte och därmed får jag nu försöka sälja det utan bild. Måste jag bara komma på hur man beskriver färgen. Alltså vilken trätyp det är. Har förstått att det är bra att veta det och inte bara säga "typ gult trä". De flesta vill veta mer än så är jag rädd.

 

Jag sitter nu i sängen och bloggar. Det är flera olika anledningar till det. Det är allt ifrån att jag helt enkelt inte vill gå upp för att jag är jättetrött till att det är svinkallt utanför täcket. Att det trådlösa nätet räcker ända till sovrummet i nya lägenheten är ju också en anledning. Jag tänker att det beror på att sovrum/vardagstum nu ligger vägg i vägg istället för mitt emot varandra med en hall mellan. Har inte kollat uppkopplingen i köket eller lilla rummet ännu (Varför? Varken skrivbord eller köksbord är ju där ännu och därför sitter jag j inte där.) men jag skulle tro att där är det som i förra sovrummet, för svag signal.

 

Nu borde jag gå upp och fixa lite frukost. Risken är iofs stor att jag bestämmer mig för att inta den i sängen, så kallt som det är här idag. Men annars så hoppas vi på en bra skoldag och att min mattebok finns kvar på skolan. Lyckades troligtvis glömma den sist och det känns mindre bra, den kostade massa pengar, är inte färdiganvänd ännu och skulle säljas vidare till nästa termin hade jag tänkt. Men frukost var det nu ja...

Idag ska alla de sista sakerna packas ner inför morgondagens flytt. Jag är himla effektiv på att flyttpacka om jag får säga det själv. Jag sitter i soffan och lekar med datorn (a.k.a "pluggar", iaf om maken frågar) och säger med jämna mellanrum "Har du kommit ihåg det där?" och liknande saker. Funkar skitbra. Förrutom att mannen börjar se mer och mer trött ut för varje gång jag nämner något nytt han behöver packa ner eller göra. Så nu har jag bytt taktik en stund. Nu packade jag själv precis lite grann och fick jätteont i ryggen, så nu kan jag inte göra något alls. Kan typ knappt sitta. Känns som att jag lyckades klämma till en nervi ländryggen eller något för det gör ont i halva benet också.

 

Om jag själv får välja taktik tycker jag att den första var mycket bättre. "plugga" är helt klart en bättre undanflykt än ont  ryggen. Så nu försöker jag få ontet att släppa och har lovat att inte försöka packa mer (på en stund).

 

Funderar på om dety är ok att spela lite spel under tiden man försöker få ontet att ge sig, eller om man bara ska lida. Tänker lite att jag nog måste spela lite om jag inte ska ge upp helt om tillvaron.

 

Så, tbx till att uppmuntra makens flyttpackande en stund och så hörs vi när något roligare finns att skriva om.

Jag tror att jag eventuellt kanske kände Trollet för första gången igår. När vi hade lagt oss i sängen så var det precis som något som kittlade till, fast ändå inte, i min mage. Spännande om det var så. Jag får väl se om det kommer tillbaks ocj om det blir mer och starkare, för i sf var det väl det. Annars var det väl bara någon sorts nervryckning.

 

De senaste dagarna har jag dessutom känt som små stickningar i magen. Jag tror att det är växtvärk, eller ligamentsmärtor. Löjligt att kalla det smärtor egentligen, så farligt är det inte. Smärtor var det jag hade när jag kved häromveckan. Men enligt min gravidapp så heter det så, och vem är jag att försöka ändra inarbetade termer. Visserligen säger gravidappen även att Trollet är stor som en avokado, och då får jag för mig att jag har en grönsvart klump i magen. Inte så himla positivt med andra ord.

 

Idag har jag dessutom reflekterat lite över de bloggar jag läser. Visst läser jag några "normala" bloggar också, men jag har insett att många av mina favoritbloggar handlar om personer som fått kämpa för sina barn. De som har gneomgått ivf efter ivf eller flera missfall innan de får sina barn. Det är inte för att jag på något sätt gottar mig i deras elände, utan snarare för att jag  kan känna igen de känslor och tankar som de skriver om. För trots att det bara tog oss ett missfall och och ca 1½ års försökande innan vi fick in träffen med Trollet, och trots att Trollet kom till på "naturlig" (så dåligt ord, jag vet, men jag hittar inget bättre) väg så känner jag igen känslan av att inte lyckas. A att månad efter månad få se mensen komma när man helst vill att den ska utebli och besattheten efter att leta gravidsymptom om den så bara är en timme försenad. För jag har gjort allt det där. Vi har testat diverse konstiga positioner i sängen, jag har legat med benen högt för att underlätta chanserna och jag har gett upp. Vi gav upp, tänkte att det var något fel på oss och ringde för att starta en utredning. Då, när vi gav upp så kom Trollet till oss. Då bestämde sig ett ägg att fastna i min livmoder och nu hoppas vi bara på att hen tänker stanna tiden ut. Samtidigt så blir jag så arg när man då får kommentaren "ja, men där ser du, du behövde bara slappna av". För så var det inte. De första sex månaderna av bebisverkstad så va inte jag särskilt stressad. Dels för att vi ju faktiskt hade haft ett tidigt missfall och därmed borde kunna lyckas igen, och dels för att jag var medveten om att det kunde ta tid. Det var först efter att vi började närma oss året som det blev jobbigt, för det hör man ju överallt att om man inte lyckas inom ett år så bör man söka hjälp. När vi var uppe i 1½ år var det jobbigt på allvar. Då kände jag att det var något fel på mig, att jag inte ens kunde göra en så grundläggande sak som bli gravid, och detta trots att jag varit det tidigare. Idag förstår jag att vi kanske har lite sämre chans att träffa helt rätt, att något inte klickade exakt mellan mitt ägg och maken spermier, men felet är inte mitt och inte heller makens, utan vi hade helt enkelt otur.

 

Idag är jag strålande glad över att Trollet växer i min mage. Om allt går vägen så kommer vi ha en egen liten trollunge i vårt hus i maj och det gör mig lycklig och nervös. Men trots det så kan jag inte glömma de känslor jag kände när ingenting hände i månade efter månad. Därför tror jag att jag kan glädja mig lite mer över de som har längtat efter sina barn än över de som får sina som en överaskning.

 

Långt och svamligt blir det, och en vacker dag så kommer jag säkert ångra varenda ord jag skrivit här, men idag får de stå kvar så får vi se när den dagen kommer.

Käre värld vad veckorna går fort, tycker vi nyss var i vecka 12 och nu är vi redan i vecka 17. Måendet är väl under kontroll. Om jag bara sover och äter ordentligt så är det rätt hyfsat även om förmiddagarna fortfarande innehåller en stor del illamående. Det som är lite dumt är att ryggen har börjat bråka och tyvärr skrämmer mig flera av mina vänner med att påpeka att ont i ländryggen mycket väl kan bero på foglossning, något som jag faktiskt inte riktigt kan ha redan nu, inte med tanke på att jag ska klara av vårterminen med studier både på komvux och vissa lektioner i ungdomsgymnasiets lokaler som ligger långt ifrån mina normala vägar. Förhoppningsvis så kan maken visa mig en himla bra väg att gå dit utan att jag ska gå vilse på vägen, men jag känner att det nog inte finns några garantier.

 

Magen växer. Igår när jag tappade något och hastigt böjde mig framåt för att plocka upp det så gjorde det skitont. Jag tror att det var Trollets sätt att säga "Men mamma, gör inte så då får jag inte plats!". Det med all rätta, hen ska ju inte behöva lida för att jag glömmer bort att jag har påbörjat resan mot tjockis. Så nu har jag försökt tänka på att ge hen plats och inte trycka ihop magen för mycket. Får väl se hur länge det koms ihåg med tanke på att jag har fått världens sämsta minne. Jag har länge påstått mig ha lokalsinne som en guldfisk, men nu är det minsann inte bara lokalsinnet som ligger på den nivån.

 

Dessutom är det konstigt, ju fler stressiga svåra skoluppgifter jag har, desto bättre är jag på att blogga. Så nu ska jag sluta blogga och börja plugga istället.

Lite roligt måste jag ju erkänna att jag tyckte det var när jag kollade in gravidappens statistikdel och såg att jag idag har passerat 40 % av graviditeten. 40 % är ju nästan halvvägs, och för att lägga lite extra glädje på räkningen så har vi gjort nästan 16 fulla veckor (vilket kanske de flesta kan räkna ut om man bara lägger lite energi på saken).

 

Imorgon ska jag få redovisat hur senaste matteprovet gått och sedan ska jag fortsätta med min fruktansvärt läskiga företagsekonomi och analysera en nyhet i olika medier. Dessutom skulle jag behöva påbörja inläsningen på min del av grupparbetet i historia och fixa de uppgifter jag ligger efter med i diverse olika ämnen. Det är fasiken konstant stress att plugga på komvux, och den nya skolplanen hjälper inte direkt till. Stress, stress , stress och lite mer stress. Att man dessutom ska hinna andas, sova, äta och umgås med familjen verkar vara totalt överskattade sysselsättningar enligt de kära skolbestämmarmänniskorna.

 

Jag ska iaf gå och försöka sova nu, även om jag är rätt så uppe varv så känner jag att sömnen är välbehövlig, speciellt om jag inte ska vara allt för illamående imorgon utan kunna ta mig iväg till skolan. Så jag bjuder bloggen en god natt och hoppas att vi alla får sova gott när nu det blir.

Mitt liv just nu känns lätt kaotiskt. Inte nog med att skolan tar ungefär all min tid, ovanpå det ska jag ju helst hinna med att sköta mitt jobb litegrand, vara trevlig mot maken och umgås med vänner och familj. Lägger man dessutom till att man lever i ett kartonghav, har så ont i ryggen så att andas börjar kännas ansträngande, borde köpa nya skor pga ovannämnda ryggvärk och dessutom helst av allt bara vill sova så börjar kanske min vardag och bloggfrånvaro klarna.

 

Idag ligger på schemat att göra en eller en och en halv företagsekonomiuppgift och skriva matteprov innan jag ska gå igenom hela min garderob och försöka rensa ut allt som helst inte ska med till nya lägenheten. Med tanke på hur min kropp har förändrats så borde det innebära ca 90% av allt som finns där eftersom jag har extremt lite kläder som passar, men en del av dem tänker jag lägga i låda til efter graviditeten. Inte stort lönt att försöka använde dem det närmsta halvåret, men senare kanske jag kan komma i dem igen.

 

Den där företagsekonomin verkar inte gå så bra. Idag har jag hitills undvikit att gå ur sängen i 1½ timme, petat i mig lite frukost i en halvtimme och nu bloggar jag tydligen istället för att göra företagsekonomi. Fortsätter jag så här så kan jag nog sluta fundera på om jag kommer kugga kursen och istället fundera på när lärare skriver ut mig.

 

Så särr igång och plugga nu då! Ja chefen, ska bli. Hejdå du vänligt sinnade blogg.

När jag startade bloggen var planen att skriva här när jag kände mig arg och bitter, och hålla resten till min något mindre anonyma blogg. Istället verkar det här ha blivit min heltidsblogg, och inte ens det sköter jag särskilt bra.Nu finns det ju visserligen diverse anledningar till det. Som att terminen gr in i slutspurt, flyttlasset går på söndag och allt inte är packat och den lilla, lilla detaljen att jag har så ont i ryggen så att sitta och skriva är halvt omöjligt. Ländryggen är som två ömma punkter som talar om för mig att de tänker självamputera mig snart om jag inte funderr ut ett bättre sätt att sitta/stå/ligga/röra på mig över huvud taget. Tänker att självamputation är ett skitdåligt val och har nu ringt till sjukgymnast för att få koll på hur jag bär mig åt egentligen och hur jag borde bära mig åt istället. Så nästa torsdag bär det av till sjukgymnasten för en uppläxning om mina svaga muskler och min dåliga hållning. Eller något.

 

Men som sagt, min ambition är att försöka uppdatera er lite oftare framöver. Bara den värsta tidspaniken får lagt sig så ska jag nog kunna lösa även det. På söndag bär det av till trean som vi ska bo i och vara en liten familj om allt går enligt planerna. Lite tänker jag att om nu Trollet har hängt i så här länge så borde hen väl stanna hela vägen ut, samtidigt så vet jag ju att det inte finns några garantier. En vän till mig förlorade sin bebis i vecka 16, min kusin sin precis före förlossningen och blogg efter blogg talar om för mig att man aldrig kan vara 100% säker på att verkligen få behålla sitt underverk. Jag försöker att inte tänka på det, precis som jag fortfarande ignorerar det faktum att det ska bli en förlossning i slutet på gravidresan/början på föräldraresan. För lite så känner jag. Visserligen var jag rätt fokuserad på att bli gravid, men inte så mycket för att jag vill vara just det, utan mer därför att vi ville ha ett barn. Själva graviditeten är bara ett sätt att komma dit, och därför är det ok att jag inte tycker det är rosenrött och underbart att vara gravid, det är ju inte det som är målet. Målet är att få ett litet barn i vår familj, en person som vi får ta hand om på bästa sätt och försöka ge en trygg och stabil framtid.

 

Nu måste jag sätta igång med skolarbetet, annars kommer stressen snart att slå mig i bakhuvudet och meddela mig om att jag borde varit färdig för länge sedan. Tjo flöjt vad kul det inte är.

Tiden bara flyger iväg, kanske beroende på att jag just nu är så himla stressad och har lite för mycket att göra. Därav att jag inte heller hinner/orkar skriva så ofta som jag skulle vilja. Den senaste veckan känns det som att magen fullkomligt exploderat och tar massa plats som jag inte har upplevt tidigare. På yogan i går tog den emot flera gånger i rörelser som jag kunnat så sent som veckan innan.

 

Kämpar som sjutton för att inte sjunka totalt just nu. Är så himla trött att jag bara längtar tills terminen tar slut och jag får vila ett par veckor, men innan dess har jag massa arbeten som ligger och väntar på att bli färdiga och inskickade. Alldeles för många och fler blir det hela tiden känns det som. I måndags skulle jag haft en debatt, men eftersom jag och maken båda låg dåliga så måste jag nu istället skicka in en skriftlig redovisning. Lite jobbigt eftersom jag nu då ligger efter ännu mer.

 

Men helgen är tänkt att bli vigd till att komma ikapp. Imorgon fm ska jag iväg på utbildning med jobbet, men em och kväll kan jag plugga för fullt eftersom maken ska iväg på julbord med sitt jobb. Jag ska alltså sitta här hemma och vara plugghäst medans han roar sig. Känns ju bra.

 

Nu ska jag krypa i säng, blir en relativt tidig morgon imorgon med och jag är helt slut redan nu. Förhoppningsvis blir det en hyfsad morgon och inte med fullt så mycket illamående som jag haft de senaste dagarna. Hoppas kan man ju iaf...

Redan vecka 15. Det går helt otroligt fort. Visserligen har dagen varit väldigt långsam och jag har spenderat en stor del konfererandes med olika vårdenheter.

 

Igår kväll fick jag någon sorts konstigt hugg i magen. Jag la mig i sängen och så småningom släppte det, för att återkomma när jag var uppe på toaletten vid tolvsnåret. Sedan har det fortsatt. Lugnare perioder blandat med stunder då jag mest ligger och kvider och kallsvettas av smärtan. Så tillslut tog jag och ringde 1177 för att fråga vad de trodde, och de tyckte att jag skulle ringa till barnmorskan. Så det gjorde jag. Hon i sin tur tyckte att jag skulle ringa till vårdcentralen och be att få lämna urinprov. Så då gjorde jag det. Men när stickan inte visade något så blev väl läkaren fundersam eftersom jag hade såpass ont, och för att utesluta att det skulle vara något fel på Trollet fick jag en remiss till gynmottagningen med order om att ta mig dit så snart som möjligt. Jag ringde maken som fick gå tidigare från jobbet och skynda sig så vi kom iväg, och en timme efter första läkarbesöket checkade vi in till nästa.

 

Han frågade lite, kände lite, tog fram ultraljudspinnen, kom inte åt och bytte till ovan-på-magen-ultraljudet och visade oss ett levande litet troll i rätt storlek för antalet veckor vi påstår att hen är.

 

Så nu har vi återigen sett Trollet och denna gången vinkade hen lite till pappa också. Jag såg inte eftersom vinkeln för mig var så mycket sämre, men mannen såg hjärta, bröstkorg och en vink.

 

Om mindre än en månad ska vi på rutinultraljud, och då hoppas jag att även jag ska få se ordentligt. Plus att vi får med oss en liten bild hem.

 

Annars? Jodå, täppt i näsan, morgonillamående vissa dagar, ömma bröst och lite större mage. Så nog känner jag mig gravid alltid. Och imorse fick jag i mig en hel kopp te till frukosten. Fortsätter det i den här takten så kanske jag snart vågar ge mig på kaffe igen. Som jag längtar....

Var igår iväg och träffade en psykolog på MVC eftersom jag är lite rädd. Eller jätterädd. Någonstans insåg jag att hela det här äventyret kommer sluta med en förlossning och med tanke på mina erfarenheter så skrämmer det mig mer än jag kan säga. Bara jag tänker på det får jag hjärtklappning och börjar kallsvettas. Förlossningsrädd? Vem? Jag? Nähä! Eller något.

 

Vi enades iaf om att jag skulle försöka glömma bort det ett tag till och inte komma på det förrän framemot januari-februari. Så det försöker jag med. Glömma alltså.

 

Kom dessutom på att jag nog borde försöka få i mig fler mjölkprodukter. Det senaste nu har mina naglar börjat bli alldeles trasiga, håret trillar av och huden är jättetorr. Antagligen för att Trollet ser till att skaffa sig det hen behöver och min kropp blir utan. Tydligen får man dåligt i sig alla näringsämnen man behöver om man lever på potatismos och vitt bröd som jag ju gjort ett tag. Så nu kämpar jag med mjölkprodukter. Jag får väl börja laga mat med dessa produkter i eftersom jag tycker mjölk smakar illa och ost kanske är gott en gång av tio. Köpte iofs hem lite yoghurt med tanken att äta det på eftermiddagarna för att slippa bli hungrig och det är ju en mjölkprodukt.

 

Nu ska jag bege mig iväg till biblioteket och kolla efter information om jämlikhet i löneutvecklingen och kvinnolöner, Spännande? Nja, lindrigt..

Var ju hos pappan i helgen och med på samma festligheter var två av hans särbos söner med respektive. Då visade det sig att särbons ena son ska ha barn en dryg vecka efter mig. Så nu har jag inom loppet av tre dagar träffat på två jag känner som ska ha barn ungefär samtidigt som vi. Först en tjej jag pluggade med i våras som är beräknad tio dagar före, och nu denna familj som ligger ungefär en vecka efter oss. Spännande, samtidigt som jag ju inte kommer ha så mycket umgänge med någon av dem eftersom vi bor på olika ställen.

 

Idag har jag återigen legat med illamående halva dagen och försöker nu peta i mig lite lunch. Det går sådär bra. Som tur är så kommer snart en av de bästaste vännerna och ska umgås lite och hon lyckas säkert peppa mig att äta, om inte annat med hjälp av avundsjuka blickar eftersom hon bara får äta soppor inför sin operation.

 

Annars börjar magen kännas trevligt rund och inte bara fet. Den har som en annan form än tidigare. Jag trodde lite att det kanske var den tidigare existerande fettmagen som gjorde att det syntes så mycket som det gör, men eftersom den tjej jag träffade i helgen hade ungefär samma mage och i grunden är smal så kan jag nog sluta oroa mig för det. Snart kommer den nog vara svår att dölja utan folk kommer nog se den hur jag än klär mig känns det som med tanke på hur fort det har gått.

 

Nej, nu ska jag fortsätta peta i mig lunch och hoppas att vännen dyker upp. Toodeloo!

I helgen ska vi hem till min far och fira den mest skånska högtid som finns, mårtensafton. Vi ska äta en rejäl gåsmiddag och hamna i fullständig matkoma efteråt. Och eftersom jag vet det så tänker jag att det är bäst att jag bloggar i förväg, för när jag väl är i matkoma kommer det inte hända, och det inte bara för att jag åker ifrån min dator och isf skulle vara tvungen att blogga från mobilen och jag är skitdålig på att blogga från mobilen. Så vet ni det också.

 

Men iaf. Vi ska äta gås. Och äppelkaka. Och maken ska få uppleva sitt livs första gåsamiddag. Yey! Jag har i flera år tänkt att jag skulle vilja bjuda mannens familj på en rejäl gåsmiddag någon gång, men eftersom det dels är ganska dyrt och dels kräver ganska mycket jobb så har det inte blivit av. Om mannnen gillar det så kanske det blir vid ett senare tillfälle.

 

Nu ska vi åka till svärföräldrarna och äta mat. Om man inte är hemma på fars dag kan man få fredagsmiddag istället. Bra grejjor det. Hejdå hej!

Nu har jag inte skrivit på en hel vecka. Det kan kanske vara en indikation på hur himla fult upp här har varit. Har tänkt säkert flera gånger om dagen att jag ska försöka skriva ett inlägg, men tiden har inte riktigt funnits. Många prov i skolan som jag har idiotpluggat till, massa saker utanför plus att vi kommer närmare flytt  för varje dag som går och därmed måste jag lägga tid på att flyttpacka också. Men nu är vi alltså inne i vecka 14.

 

Det käns helt overkligt. Efter att både jag själv tycker det och jag fått flera kommentarer om att det nog börjar synas lite nu så började jag bli nervös. Tänk om det bara är massa fett och inte alls bebismagen. Så imorse ställde jag mig på vågen och har gått upp nästan 1,5 kg under dessa 14 veckor. Det känns som en ganska ok viktökning med tanke på att jag säkert har en hel storlek större bröst och även fått lite put på magen. Men skönt att det inte var mer. Eftersom jag inte var pinnsmal innan så försöker jag verkligen tänka på vad jag äter så att det ska vara nyttigt både för mig och Trollet samtidigt som jag ska bli mätt och vi ska få i oss tillräcklig näring. Ingen av oss mår ju bra om jag går upp alldeles för mycket i vikt, och jag försöker tänka på mitt sockerintag så att inte vi ska få högt blodsocker.

 

Det där med att man äter för två stämer inte mängdmässigt, men när det gäller onyttigheter får jag försöka tänka att jag är nyttig för två. Det jag stoppar i mig påverkar ju oss båda och därför måste jag ju försöka tänka till två ggr innan jag ger efter för sötsuget.

 

På tal om sug. Jag väntar fortfarande på att man ska få gravidsuget, men jag börjar tro att antingen kommer det längre in i graviditeten eller så får inte jag något sånt. Däremot har jag blivit så täppt i näsan. Har gått och väntat på att förkylningen skulle bryta ut, men den verkar inte komma så då tänker jag att det säkert är ännu ett trevligt gravidsymptom. Gav iaf efter och köpte mig en nässpray häromdagen så jag ska kunna sova ordentligt på natten.

 

Jag har dessutom nu i några dagar känt lite dragning eller ömmande i nedre delen av magen, ungefär där urinblåsan sitter. Funderade lite på UVI, men eftersom jag inte känner något när jag kissar så är det säkert inte så. Har dessutom lite känningar på höger sida i magen och tänker att det är Trollet som bygger ut sin lägenhet. Dessutom har jag de senaste dagarna inte kunnat ligga på högersidan när jag ska sova för då blir benet alldeles konstigt. Inte så att det domnar, men det blir obehagligt. Min favoritsovsida och allt.

 

På ett sätt tänker jag att alla avigsidorna man upplever är bara för att man ska vänja sig. Man ska vänja sig vid att vara trött, ligga obekvämt mm innan barnet kommer. Dessutom ska det vara jobbigare och jobbigare att vara gravid så att man verkligen längtar till förlossningen sen.

 

Själv känner jag att förlossningen är lite för nära i tiden, bara ca 6 månader kvar. Är lite livrädd och får halv panik bara jag tänker på det.

Har ju (mest på skämt) sagt att idag skulle jag börja må bättre för nu är vi förbi vecka tolv. Döm om min förvåning när jag inte vaknade av att jag var tvungen att kräkas och hittills bara har kräkts två gånger idag. Plus, dessutom, nu är jag JÄTTEhungrig helt plötsligt. Jag, som knappt varit hungrig, utan bara illamående i flera veckor nu. Bestämde mig iofs ändå för att värma min paj i ugnen och inte i micron, även om det tar massa längre tid. Men det stod att den blir godast om den görs i ugnen, och vem vill inte ha god mat liksom. Känner iofs att det vore väldigt gott med en vanlig enkel grönsallad med salladskrydda till men eftersom vi hamnade hs vänner senare än planerat igår och affären hann stänga så får jag klara mig utan.

 

Men alltså, för första gången på länge är jag sugen på mat. Riktig mat, inte bara potatismos. Förstå hur lycklig jag är över detta. Vänder det nu så kanske jag kan ta graviditeten en stund till, men häromdagen var jag fullt beredd att lämna över den till maken. Tur jag inte gjorde det, då hade jag ju gått miste om alla ursäkter för att äta så mycket chokladglass jag vill.

 

Annars inte mycket nytt. Ligger efter med skolarbetet, ska plugga massa matte idag pga prov på tisdag och borde läsa på lite om politiska system pga prov på måndag. Men eftersom jag ju som bekant har hela helgen på mig så blir det matte idag. Ikväll ska maken hjälpa en jobbarkompis flytta och på lördag jobbarkomisens fru. De gifte sig tidigare, och nu ska de flytta till gemensamt boende. Spännande liv de verkar ha. Men med tanke på att det innebär flytthjälp till oss så uppmuntrar jag detta. Jag vägrar bära massa grejjor om en månad när vi ska flytta, så därför får maken bära andras grejjor nu. Rättvist tycker jag.

 

Nu ska jag gå och stirra på min paj tills den blir färdig och sen ska jag äta. Ha det gott!