En koffeinists bekännelser

När jag startade bloggen var planen att skriva här när jag kände mig arg och bitter, och hålla resten till min något mindre anonyma blogg. Istället verkar det här ha blivit min heltidsblogg, och inte ens det sköter jag särskilt bra.Nu finns det ju visserligen diverse anledningar till det. Som att terminen gr in i slutspurt, flyttlasset går på söndag och allt inte är packat och den lilla, lilla detaljen att jag har så ont i ryggen så att sitta och skriva är halvt omöjligt. Ländryggen är som två ömma punkter som talar om för mig att de tänker självamputera mig snart om jag inte funderr ut ett bättre sätt att sitta/stå/ligga/röra på mig över huvud taget. Tänker att självamputation är ett skitdåligt val och har nu ringt till sjukgymnast för att få koll på hur jag bär mig åt egentligen och hur jag borde bära mig åt istället. Så nästa torsdag bär det av till sjukgymnasten för en uppläxning om mina svaga muskler och min dåliga hållning. Eller något.

 

Men som sagt, min ambition är att försöka uppdatera er lite oftare framöver. Bara den värsta tidspaniken får lagt sig så ska jag nog kunna lösa även det. På söndag bär det av till trean som vi ska bo i och vara en liten familj om allt går enligt planerna. Lite tänker jag att om nu Trollet har hängt i så här länge så borde hen väl stanna hela vägen ut, samtidigt så vet jag ju att det inte finns några garantier. En vän till mig förlorade sin bebis i vecka 16, min kusin sin precis före förlossningen och blogg efter blogg talar om för mig att man aldrig kan vara 100% säker på att verkligen få behålla sitt underverk. Jag försöker att inte tänka på det, precis som jag fortfarande ignorerar det faktum att det ska bli en förlossning i slutet på gravidresan/början på föräldraresan. För lite så känner jag. Visserligen var jag rätt fokuserad på att bli gravid, men inte så mycket för att jag vill vara just det, utan mer därför att vi ville ha ett barn. Själva graviditeten är bara ett sätt att komma dit, och därför är det ok att jag inte tycker det är rosenrött och underbart att vara gravid, det är ju inte det som är målet. Målet är att få ett litet barn i vår familj, en person som vi får ta hand om på bästa sätt och försöka ge en trygg och stabil framtid.

 

Nu måste jag sätta igång med skolarbetet, annars kommer stressen snart att slå mig i bakhuvudet och meddela mig om att jag borde varit färdig för länge sedan. Tjo flöjt vad kul det inte är.