En koffeinists bekännelser

Jag tror att jag eventuellt kanske kände Trollet för första gången igår. När vi hade lagt oss i sängen så var det precis som något som kittlade till, fast ändå inte, i min mage. Spännande om det var så. Jag får väl se om det kommer tillbaks ocj om det blir mer och starkare, för i sf var det väl det. Annars var det väl bara någon sorts nervryckning.

 

De senaste dagarna har jag dessutom känt som små stickningar i magen. Jag tror att det är växtvärk, eller ligamentsmärtor. Löjligt att kalla det smärtor egentligen, så farligt är det inte. Smärtor var det jag hade när jag kved häromveckan. Men enligt min gravidapp så heter det så, och vem är jag att försöka ändra inarbetade termer. Visserligen säger gravidappen även att Trollet är stor som en avokado, och då får jag för mig att jag har en grönsvart klump i magen. Inte så himla positivt med andra ord.

 

Idag har jag dessutom reflekterat lite över de bloggar jag läser. Visst läser jag några "normala" bloggar också, men jag har insett att många av mina favoritbloggar handlar om personer som fått kämpa för sina barn. De som har gneomgått ivf efter ivf eller flera missfall innan de får sina barn. Det är inte för att jag på något sätt gottar mig i deras elände, utan snarare för att jag  kan känna igen de känslor och tankar som de skriver om. För trots att det bara tog oss ett missfall och och ca 1½ års försökande innan vi fick in träffen med Trollet, och trots att Trollet kom till på "naturlig" (så dåligt ord, jag vet, men jag hittar inget bättre) väg så känner jag igen känslan av att inte lyckas. A att månad efter månad få se mensen komma när man helst vill att den ska utebli och besattheten efter att leta gravidsymptom om den så bara är en timme försenad. För jag har gjort allt det där. Vi har testat diverse konstiga positioner i sängen, jag har legat med benen högt för att underlätta chanserna och jag har gett upp. Vi gav upp, tänkte att det var något fel på oss och ringde för att starta en utredning. Då, när vi gav upp så kom Trollet till oss. Då bestämde sig ett ägg att fastna i min livmoder och nu hoppas vi bara på att hen tänker stanna tiden ut. Samtidigt så blir jag så arg när man då får kommentaren "ja, men där ser du, du behövde bara slappna av". För så var det inte. De första sex månaderna av bebisverkstad så va inte jag särskilt stressad. Dels för att vi ju faktiskt hade haft ett tidigt missfall och därmed borde kunna lyckas igen, och dels för att jag var medveten om att det kunde ta tid. Det var först efter att vi började närma oss året som det blev jobbigt, för det hör man ju överallt att om man inte lyckas inom ett år så bör man söka hjälp. När vi var uppe i 1½ år var det jobbigt på allvar. Då kände jag att det var något fel på mig, att jag inte ens kunde göra en så grundläggande sak som bli gravid, och detta trots att jag varit det tidigare. Idag förstår jag att vi kanske har lite sämre chans att träffa helt rätt, att något inte klickade exakt mellan mitt ägg och maken spermier, men felet är inte mitt och inte heller makens, utan vi hade helt enkelt otur.

 

Idag är jag strålande glad över att Trollet växer i min mage. Om allt går vägen så kommer vi ha en egen liten trollunge i vårt hus i maj och det gör mig lycklig och nervös. Men trots det så kan jag inte glömma de känslor jag kände när ingenting hände i månade efter månad. Därför tror jag att jag kan glädja mig lite mer över de som har längtat efter sina barn än över de som får sina som en överaskning.

 

Långt och svamligt blir det, och en vacker dag så kommer jag säkert ångra varenda ord jag skrivit här, men idag får de stå kvar så får vi se när den dagen kommer.