En koffeinists bekännelser

Insåg idag att den värsta ångesten och rädslan för att det ska gå åt pipsvängen verkar ha lagt sig. Det måste inte minst ses på att mina blogginlägg faktiskt handlar om något annat nu. Visst vet jag att det inte finns några som helst garantier, det kan hända något när som helst, men just nu så är jag full av tro, hopp och tillförsikt. Så här långt har vi aldrig tidigare kommit, och för mig betyder det att jag vågar tro. Jag vågar verkligen tro på att vi i maj kommer få ett litet troll i vår familj, att mina föräldrar får bli mormor och morfar och makens farmor och farfar. Jag tror på syskonens chans att bli moster, faster och morbröder. Jag tror på att makens syskonbarn får ännu en kusin. Framförallt, jag tror på att jag och maken kommer tituleras mamma och pappa.. Det som vi har längtat efter i närmare två år kommer nu äntligen att bli verklighet.

 

Jag kan fortfarande inte låta bli att tycka att det är ironiskt att när vi väl ringde och fick en tid för fertilitetsutredning så måste vi redan varit gravida även om vi inte visste om det. När vi väl fick tiden så fanns redan (troligtvis) två små troll i min mage och letade efter lämplig plats att bosätta sig på i nio månader. Tyvärr var det bara den ena som hittade sitt ställe, men vi försöker att bara vara tacksamma för Trollet och inte tänka på att det förmodligen var ett troll till i åtta veckor. Innan blödningen var vi ju glada över ett Troll, och även om det i cirka tio sekunder förekom två i min hjärna så han jag ju varken förstå eller ens hoppas på det.

 

Jag ska väl iofs erkänna att jag absolut inte längtade efter tvillingar. Vi har tvillingfödslar i min släkt och även om jag alltid velat vara tvilling så har jag aldrig velat ha en tvilling. För mig med min oro över att ändå inte räcka till som förälder skulle två små samtidigt kunna vara något av en övermänsklig uppgift. Eller ännu värre, tre. Nej, jag är tacksam över att vi har ett Troll i min mage och inte två, men om det hade varit två så hade vi ju självklart varit lika glada för det. Det hade nog bara krävts lite tillvänjning för att kunna hantera det. Tur att man ändå har ungefär ett halvår kvar.

 

Imorgon är det dags för sjukgymnasten. Jag har stora förhoppningar på att nu kommer problemet identifieras och jag kommer få tips på vad jag kan göra för att ha mindre ont. Den som säger emot mig där kommer jag bli lite besviken på, för jag anser att positivt tänkande är viktigt. Även om jag ofta kan vara både bitter och gnällig själv så måste mina positiva tankar få lov att finnas för att jag ska kunna hantera det som är skitjobbigt.

 

Dags att göra sig klar för skolan och grupparbete.