En koffeinists bekännelser

Ringde till barnmorskan igår för att fråga om mina sammandragningar. Hon tyckte att jag skulle komma in och lämna ett urinprov för att kolla om det kan vara en urinvägsinfektion som kan orsaka dem. Så det gjorde jag. Först var jag till barnmorskan och lämnade prov, och sedan gick jag till skolan och skrev naturkunskapsprov. Känns som att det är lättare att bli godkänd på provet hos barnmorskan om jag säger så....

Men det positiva i kråksången är iaf att jag fick tbx min bedömning på första uppgiften i samhällskunskap. Den gick svinbra och jag fick ett A, är så himla nöjd. Speciellt med tanke på att jag inte kände mig ordentligt förberedd. Men mycket svammel kan ta en långt!

 

Annars är det en hel del oro för min yngsta bror just nu. Han har haft en inneboende som blev totalt manisk och nu är tvångsintagen på psyk. Inte nog med att det har stressat sönder min bror, det har dessutom haft inverkan på hans ekonomi eftersom hen inte kunnat betala sin del av hyran. Nu går henoms kontrakt ut siste februari, coh han skulle behöva bli av med henoms grejer, bla ett piano som hen köpte under tiden hen var manisk. Vi hade hoppats att henoms mamma skulle kunna hjälpa till med det, men nu visar det sig att mamman har gått bort. Så nu står han med henoms grejer som han måste bli av med för att få in en ny hyresgäst så att hans ekonomi löser sig. Ovanpå detta mår han jättedåligt, och att då försöka ta tag i praktiska saker kan kännas omöjliga. Jag och maken ska dit nu till helgen och jag hade tänkt att vi skulle hjälpa till att styra upp saker och ting eftersom vi har bil, men nu vet jag inte hur det blir. Jag skulle verkligen behöva prata med någon som har koll på sånt här, men samtidigt så finns det väl inte alldeles för mycket jag kan göra heller... jobbigt. OCh jag vet, jag ska tänka på mig och Trollet i första hand, men det här handlar ju om min bebislillebror! Som iofs är över 25, men bara för det slutar han ju inte va min bebis, det vet väl alla....

 

Nej, nu fixa sig iordning för MVC-psykolog.

Ny vecka igen. Har haft rejält ont av både foglossning och onda sammandragningar i helgen och varit rejält ledsen. Känns som att den här graviditeten inte har varit vare sig särskilt enkel eller smidig. Inte mycket av det jag vill göra har blivit gjort, och om det fortsätter så här så känns det inte troligt att det kommer bli gjort heller.

 

Men. Nu har jag iaf styrt upp lite i skolan så att jag inte behöver komma dit så himla mycket. Jag har insett att med rådande omständigheter är det lite för mycket begärt att promenera till skolan varje dag, jag får vara tacksam om jag kan klara av att sköta mig själv här hemma. Så för att minska stressen för både mig och Trollet har jag försökt planera om lite så att vi ska kunna vara i stillhet så mycket som möjligt och så får vi se vad barnmorskan säger på fredag.

 

På onsdag är det dags att träffa MVC-psykologen igen, på torsdag har jag möte med en lärare för att planera mitt terminsupplägg, på fredag har jag tid hos barnmorskan och nästa onsdag har vi tid på KLARA-mottagningen. Många tider är det, men samtidigt skönt att stödet finns.

 

Nu borde jag helt klart ta tag i pluggandet, har prov i naturkunskap imorgon och skulle behöva läsa ganska mycket mer än jag gjort hittills. Så. På återhörande!

Allting rullar på, magen växer och livet känns ok. Visserligen är jag inte helt övertygad om att magens växande enbart beror på Trollet, för de senaste veckorna har det blivit alldeles för mycket glass och godis. Och semlor. Och mer glass. Jag har blivit helt besatt av glass. Jag tänker att det säkert beror på att jag behöver mer kalcium och försöker äta ost och dricka mjölk istället, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i vare sig ost eller mjölk så är det en pina. Plus att sockret i glassen säkert gör sitt till för att suget ska öka. Men hallå, glass måste väl ändå vara en himla bra uppfinning ändå. Gjorde kiwiglass häromdagen som var himmelskt god. Jag hamnade någonstans i ett läge där det bara fanns två alternativ, få kiwiglass eller ett hysteriskt anfall. Och även om min syster ifrågasatte att jag blev sugen på just kiwiglass så tycker jag att det är fullt normalt. Jag menar, jag är sugen på glass + jag är sugen på kiwi = jag är sugen på kiwiglass. Jätteenkelt tycker jag.

 

Fick idag kallelse till KLARAmottagningen, så den 27/2 ska vi dit. Känns ganska läskigt men ändå skönt. Läskigt för det innebär ju faktiskt att vi närmar oss det jag både längtar efter och fasar för. Skönt för att jag kanske kan få vänja mig och lyckas slappna av lite inför förlossningen. Oavsett hur läskigt jag än tycker det är så vill jag ju inte slippa det eftersom det ju är den biten som ska föra oss till att få träffa Trollet.

 

Har de senaste dagarna haft en del magkramper. mest när jag promenerar och det innebär att jag promenerar ännu mindre och kombinationen med glassnoja är kanske inte den allra bästa. Inser att om jag inte skärper mig så kommer jag att bli stor som ett hus, och det har jag inte riktigt lust med ska jag erkänna. Visserligen säger folk att jag ska passa på nu när det är ok att äta vad man vill och gå upp i vikt, men det är ju liksom så att det ska ner igen sen....

 

Idag har jag än så länge inte ätit vare sig glass, godis eller semla. Jag hade en stund där det var riktigt jobbigt, men jag lyckades stävja suget med en kiwi. Nu börjar det visserligen bli dags för mellanmål känner jag, och vad jag då ska hitta på vet jag inte. En kopp te och ett par smörgåsar kanske? Tråkigt, jag vet, men både fantasin och orken sätter lite stopp.

 

Måste bara skryta lite om hur duktig jag har varit idag oxå. Jag har skrivit ett första utkasst på en debattartikel om dödsstraff på engelska. Visserligen ska jag skriva om typ hela eftersom jag inte anser att jag lyckades förra fram mina argument på ett strukturerat sätt, men jag har iaf börjat.

 

Och nu, mellanmålsplanering och kanske lite plugg inför provet jag ska skriva på tisdag.

Idag har dagen gått i irritationens tecken, och det verkar inte riktigt vara slut än. Dagen började bra med en sovmorgon eftersom jag inte kände behovet av att gå på repetitionslektionen inför provet eftersom jag varit på alla genomgångar innan. Runt elva kom en kompis över och hängde lite innan hon skulle iväg till jobbet och sedan var det dags för mig att göra mig iordning för att jobba. Eller det var iaf vad jag trodde. Efter att ha bytt om, sminkat mig och dukat fram alla produkterna var det dags att vänta. Och vänta. 40 minuter efter angiven tid fick jag tillslut kontakt med människan som skulle kommit, men ingen hållbar ursäkt för varför hon varken hörde av sig eller dök upp. Väldigt irriterande. Vi bestämde att hon skulle komma om en timme, två timmar efter den först sagda tiden, men fick med 30 min varsel besked om att hon inte skulle hinna så tillslut blåste jag av alltihop.

Jag funderar fortfarande på om hon alltid anser att hennes tid är mer värd än andras och om hon hade betett sig likadant mot någon annan med ett "vanligt" jobb istället för en egen företagare inom hemförsäljningsbranchen.

 

Irritationen fortsatte när jag insåg att jag var tvungen att ha kiwiglass idag. Nu. Omedelbart. Nu har jag iaf påbörjat processen med att göra kiwiglass. Då var det dags för nästa riitation. Maken som anser att eftersom han sköter tvättstugan idag så kan vi inte ens börja fundera på att laga middag förrän den är klar vid sju. Jag som absolut måste ha middag senast klockan sex tycker inte att den attityden fungerar, och när jag talar om det för honom så säger han ja och ok, men senare ute i köket så svär han över allting och låter skitarg, och när jag förklarar att det inte är ok, blir han sur när jag säger ifrån så måste han ta det med mig eller bita ihop, för när Trollet kommer så hör hen bara att pappa är arg utan att förstå varför. Det spelar ingen roll att han säger att han inte är arg om hela hans röst, tonfall och kroppsspråk säger det motsatta.

 

Allt sammantaget gav mig en ångestattack och jag har nu suttit och gråtit i ångest en stund. Jag vet att det inte är ngn hit, Trollet har protesterat kraftigt och jag har fått halsbränna på kuppen.

 

Nu är det väl dags att försöka släppa och gå vidare med glasstillverkningen och se om det blir bättre. Lite middag och sedan lite glass är kanske precis vad vi behöver idag för att lyckas samla ihop oss och komma överens igen. Hoppas jag.

Jag har ju missat det där med veckoinlägg de senaste veckorna. Det är lite olika anledningar. Dels har vi varit upptagna, första veckan hade vi besök av min far+särbo eftersom jag skulle fylla år, och förra veckan var vi iväg på lyxkryssning som vi vunnit via lokaltidningen. Dessutom så försöker jag nog undermedvetet glömma bort vilken vecka vi är i, för varje vecka för oss ju närmare förlossning, och den är jag ju som bekant inte särskilt förtjust i. Visserligen har jag accepterat att vi ska dit, men det innebär inte ännu att jag längtar eller ser fram emot det. Just nu känner jag mest för att försöka fokusera på skolarbetet och sedan komma hem med bebisen. Det som ska hända däremellan tycker jag vi kan ignorera ett tag till.

 

Magen växer och blir större och alla rörelser blir mer och mer tydliga. Spännande, men samtidigt lite småläskigt. När man ska sova på kvällen blir det lite konstigt att hela magen liksom flyttar på sig av sig självt.

 

Sömnen för mig har varit sorgligt efter. Varje morgon väcks jag och måste gå upp på toaletten, och sedan brukar det vara stört omöjligt att somna om, men både igår och odag har jag faktiskt lyckats och idag fick jag sovmorgon till klockan åtta. Det var både skönt och välbehövligt, varken tankeverksamheten eller humöret blir ju det bästa när man är så trött att allt man kan göra är att försöka hålla sig vaken.

 

Ryggen börjar signalera lite lätt att den har mer att bära på än vanligt. Visserligen är den ju van vid en del framvikt eftersom jag är välutrustad med bröst, men nu är brösten större än någonsin och magen börjar ju väga några kilon den med. Mer än tidigare så känner jag att när jag väl kommit ner på normalvikt igen så ska jag försöka få igenom en bröstförminskning, för de här gigantiska boobsen är inte särskilt trevliga att bära på. Jag börjar bli orolig att det inte görs så storkupade bh, för om jag haft problem tidigare med att hitta någon, hur ska det nu bli? Det är inte lätt att lida av den mystiska sjukdomen boobus gigantus. Är inte så mycket BH som ett par fallskärmar jag behöver numera.

 

Fötterna och benen börjar också signalera en ökad trötthet. Som tur är gav maken mig en riktig fotbehandling med massage i födelsedagspresent. Jag har bokat in den til imorogn och det ska bli riktigt skönt. Sedan får väl bara maken försöka underhålla det och massera mig när jag ber om det. Eller inte. Jag tror nästan att han anstränger sig för att göra det så illa som möjligt för att slippa, för även om jag talar om vad och hur han ska göra och han börjar få in snitsen, så nästa gång får man börja om från början igen. Så antingen vill han inte eller så har han någon typ av störning som gör att allting han lär sig försvinner lika fort igen. Konstigt att han kan lära sig nya arbetsuppgifter på jobbet då bara... Det gör att jag tänker att det är en medveten strategi för att slippa bli tillfrågad. Fungerar inte om vi säger så, även om jag frågar mer sällan nuförtiden än i början av vårt förhållande.

 

Som ni hör så rullar allting på och inget särskilt händer. Trollet och jag växer och blir större och slutet på graviditeten och början på livet med vårt lilla troll närmar sig med stormsteg. Jag längtar efter den dagen när vi kommer hem med Trollet och får börja lära känna varandra på riktigt. "Keep the eye on the prize" så att säga.

Nu är antalet dagar till BF nere på tvåsiffrigt. Det innebär att jag nu har mindre än 100 dagar kvar då jag får äta så mycket glass jag vill. För att fira det planerar jag att inviga glassmaskinen jag fick av min syster i födelsedagspresent. Det har blivit mycket glass här på sistone, och frågan är om det verkligen är bra att äta så mycket glass. Visserligen planerar jag även att testa göra yoghurtglass en dag, bara att välja en yoghurt och köra i maskinen. Det ska bli spännande att se vad vi tycker om det.

 

Och det förstår väl alla att det inte är jag som är sugen på glass heller. Det är ju Trollet så klart. Alla vet väl att barn gillar glass. Sen att tiramisuglass kanske inte tillhör barns favoriter hör väl inte hit va? Dessutom ska jag bara testa med chokladglass idag. Tiramisuglass får någon annan göra för det verkar mer än lovligt krångligt.

 

Annars händer inte mycket. Trollet rör sig och verkar må bra och vi har tydligen testat på det här med förvärkar. Iaf antar jag att det är det som känns som kramp i magen och som gör att man får stanna och andas en stund när man promenerar. Inte så himla trevligt, men samtidigt, om graviditeten vore helt underbar och enkel skulle man väl aldrig frivilligt utsätta sig för en förlossning. Att det är obekvämt är väl bara för att man tillslut ska längta till förlossningen och den prövning det lär vara. Tänker jag.

Idag var jag och träffade den nya MVC-psykologen för att lägga upp en plan på hur vi ska lugna ner min förlossningsrädsla. Hon var jättebra och förstod det jag sa och även det jag inte sa. Det var riktigt skönt. Så nu är planen att vi ska få tid hos KLARA-barnmorskorna för att jag ska få närma mig förlossningen i en mildare takt med möjlighet att möta mina rädslor innan dagen F (som i födsel). Dessutom ska vi träffas några gånger och uppfriska mitt minne i medveten närvaro, detta ord som jag har blivit halvt allergisk mot trots att jag vet att det det innebär är bra. Genom att på detta vis dels exponera mig för det som skrämmer, dels ge mig extra information för att lugna och dels läggga upp planer för hur jag och maken ska kunna hantera det hela så hoppas jag att allt ska vara OK när den dagen väl kommer.

 

Nu är jag rätt slut och ska försöka slappa lite. Min energinivå är på minus och huvudvärken ett faktum. Men imorgon, då ska jag vara en pigg(?) student igen, för då är det slut på studiedag.

 

Och nu kom jag på hur man gör nya taggar oxå. Undrar om jag ska gå igenom hela bloggen och tagga alla inläggen? Vad tycker du?

Jag är så oerhört trött just nu. Oavsett hur mycket jag sover, hur tidigt jag än lägger mig på kvällen, så är jag så trött. Energinivån är konstant på minus och minsta lilla grej som inte går eller är som jag önskar får mig att bryta ihop och gråta. Det tär att inte orka hur gärna man än vill. Att bokkartongerna fortfarande står ouppackade efter flytten trots att bokhyllan stått på sin plats i en dryg vecka. Att de uppgifter jag behöver läsa på inför eller lämna in i skolan inte blir gjorda. Att hela hemmet förfaller och maken får göra precis allt här hemma. Att jag inte orkar fungera normalt trots att jag vet att jag skulle behöva ha lite högre tempo nu än tidigare eftersom jag behöver klara av terminen snabbare. Att jag, trots att inläggen dyker upp i huvudet på mig, inte orkar ens försöka uppdatera bloggen med allt.

 

Det finns säkert flera orsaker till min trötthet. Mitt dåliga järnvärde spelar säkert roll. Men jag tror att den största orsaken är min dåliga sömn. Att vakna med mardrömmar flera gånger natt efter natt tar ut sin rätt. Är det inte drömmar om hur vi förlorar Trollet så är det förlossningen som ställer till det. Att drömma dessa fruktansvärda mardrömmar om förlossning kan inte vara normalt, och enligt all litteratur så ska jag då "identifiera det som skrämmer mig". Att jag inte vet vad det är som skrämmer mig, eller inte kan förklara det med mer än att jag är så förtvivlat rädd för att min kropp och min hjärna ska låta mig återuppleva helvetet återigen. Trots att jag anser mig ha bearbetat övergreppen klart så är jag så fruktansvärt rädd för att de ska komma tillbaks med full styrka i den utsatta position som en förlossning trots allt innebär. Att jag återigen ska få flashbacks, och då menar jag inte små minnesbilder som flimrar förbi ögonen, utan fullkomligt återupplevande av allt det hemska med hela min kropp och själ. När jag var som sämst så visste jag inte var och när jag befann mig, utan hela mitt medvetande talade om för mig att jag återigen var tillbaks i min uppväxt. Trots att mina ögon sa att jag var här och nu så sa resten av mig något helt annat. För mig skulle inget vara värre än att hamna där igen när jag ska göra något av det största som min kropp någonsin kan åstadkomma, födda mitt barn. Tänk att då inte vara där utan någon helt annan stans. Det är en rädsla så stor att jag knapt klarar av att sätta ord på den.

 

Samtidigt så vet jag att jag har klarat av saker förrut, det kommer säkert att gå bra nu med. Jag har trots allt bett om hjälp och imorgon ska jag träffa MVC-psykologen för att prata om det och förhoppningsvis inleda behandling mot rädslan. Jag är inte ensam i det här, både maken och all personal kommer stötta och hjälpa mig för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag ska försöka lite på att det här kommer gå bra, att allt kommer gå vägen och när det är över så har vi världens underbaraste unge hos oss. För trots alla tårar, all rädsla och all sorg som vägen hit har inneburit, och vägen in till målet kommer fortsätta innebära så tror, nej vet, jag att det är värt det. Vi har väntat länge på vårt troll, och flera gånger trott hen vara på väg för att bli besvikna. men nu är hen verkligen på väg att flytt in i vårt hem och visa upp sin person, inte bara som buffar i magen utan på alla vis. Och det, det är värt precis allting.

....att jag lever. Tillbringar bara mycket tid med att försöka få så mycket sömn som möjligt utan att glömma bort skolarbetet helt. Ska iväg om ett tag så jag får återkomma. Kanske imorgon när jag är lektionsfri.

/Tröttisen

Nu har jag varit så där tråkig igen och haft fullt upp med irl. Jag ska försöka skärpa mig och inte göra för mycket utanför den webbaserade tillvaron.

 

Igår var det dags för barnmorskebesök igen, och den här gången såg nästan allt bra ut. Allt utom mitt (h)järnvärde. Så nu är jag ordinerad piller mot det, och fick tag i samma kapslar som jag får från blodcentralen. Det känns väldigt bra eftersom det minskar risken för totalstopp i avloppet så att säga. Fick lyssna lite på Trollets hjärta som slog med 150 bpm. Precis som förra gången så fick jag tårar i ögonen när hjärtslagen hördes över hela rummet. Även om hen är ganska bra på att tala om för sin mamma att hen lever och rör på sig så är det ändå något särskilt med att höra hjärtat slå. Rätt som det var buffade hen till apparaten och bestämde sig att vi hade lyssnat nog genom att helt sonika flytta på sig. Precis som sin pappa. Bestämmer man sig för att det får vara nog spelar det ingen roll hur mycet man än fjäskar. Så lyssnandet var färdigt och istället återgick vi till lite pratande och informerande. 

 

Annars är det mesta bra. Jag är något så hejdlöst trött, men det kan ju bero på nämnda järnvärde. Jag antar att mina finfina betyg i höstas fick mig att använda för mycket hjärna och att det är därför. Vadå olika saker? Hjärn som järn väl?

 

Terminen har startat igen, men inte riktigt alla ämnena har kommit igång. Första veckorna är ju lite slöa, så jag passar på att försöka jobba lite i förväg. Kan ju vara bra eftersom jag troligtvis vill gå hem före terminens slut. Engelskan får därmed lite extra prioritet just nu, samhällsrapporten tänks det på för fullt, men vad jag ska välja för ämne för min svenskarapport är lite svårare. Helst skulle jag vilja göra som förra våren, hitta en bok som jag kan analysera sönder ett ämne i, i det fallet var det vattnets betydelse i boken Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Är det någon som har ett bra förslag på en bok är det läge att hojta om det nu. Snälla?

 

Måste nog tyvärr göra mig klar att förfrysa diverse kroppsdelar, eller som andra säger, gå till skolan. Eftersom jag väldigt snabbt blev lite tjockis här så har jag lite svårt med att klä på mig ordentligt nu när det är sådär -15 till -20 grader utomhus. Jag ska försöka göra mitt bästa och så hörs vi, är det en OK deal?

Hjälp vad veckorna springer iväg, jag hinner ju inte med. Dessutom inser jag att mina uppdateringar på bloggen kommer allt glesare. Jag önskar att jag kunde säga att det berodde på att jag hade alldeles för mycket att göra, men tyvärr är det lite tvärtom. Jag har inte gjort något alls. Jag har försökt komma igång, men det är precis som att jag inte får något ur händerna utan helst av allt vill ligga på soffan och klappa magen hela dagarna. Tröttheten är tillbaka och jag orkar inte riktigt ta tag i allt som behövs göras här hemma. 

 

Vi har dessutom insett att vi har en riktig busune i magen. Trollet kan ha en rejäl sparksession för sig med buffar och knuffar, men så fort maken komer i närheten för att försöka få känna så blir det alldeles stilla. När han ger upp och går iväg börjar det om igen. Den lille vet precis hur hen ska göra för att retas med sin pappa. Men skam den som ger sig, snart kommer vi nog lyckas lura hen till att sparka ordentligt så att även pappa får känna.

 

På fredag beger vi oss till Ullared för den stora shoppingturen, men redan har vi insett att vi har ganska mycket. Min mor, Trollets mormor, inventerade vad hon hade för bebissaker kvar efter oss och hittade dels en hel del lakan i lagom storlek till vaggan, några filtar i olika storlekar och lite kläder, bla de kläder som vi fick åka hem i. Vi fick ju lov att använda en hel del ärvda kläder, men alla fick vi varsitt helt nytt hemreseset. Min storasysters var lite slitet och min minsta brors i storlek 45, men om Trollet inte blir alltför stor så kan hen få åka hem från BB i samma kläder som hens mamma. Eller iaf använda dem om vi nu bestämmer oss för att köpa ett eget hemreseset. Mamma skulle iaf tvätta upp och göra iordning det hon hittat. Just ja, där var ju också en jätesöt jeansoverall med påsydda figurer som hon sytt till min bror och som vi kan använda som ytterplagg för Trollet. Visserligen i storlek 60, men man kan vika upp ärmar och ben, och det gör ju inte så mycket om det är lite stort i början eftersom hen ju inte direkt promenerar omkring i kläderna.

 

Som ni hör så är planerandet och drömmandet i full gång, och även om jag ibland får nypa mig i armen för att inse att det inte är på låtsas och kan ha svårt att förstå hur jag ska kunna vara vuxen nog till att ta hand om ett barn så börjar det sjunka in och bli verkligt. Stort och märkligt är det iaf, hur det nu ligger till.

 

Och jag tänker inte avsluta med att lova att jag ska bli en bättre bloggare, för jag vet med mig att det sällan blir så. Däremot så kan jag kanske bara säga att jag ska försöka bli bättre på att blogga. Inga löften, men en ambition.

OCh för tillfället verkar veckoinläggen komma bort lite i livet. Lite beror det på att vi nu byter vecka på en söndag, och nu i söndags befann vi oss i en bil större delen av dagen och dessutom är det svårt att få till ett blogginlägg via mobilen med hela min familj runt omkring mig. Eftersom den enda som vet om bloggen är maken har jag inte lust att gå undan för att blogga och få frågan av syskon eller föräldrar vad jag gör. Men. Vi är iaf inne i vecka 22 nu. Fortfarande känns det helt overkligt och ibland kommer jag på mig själv med att inse att vi faktiskt ska ha barn om fyra månader. Endast fyra månader, och Trollets rum är fortfarande kartongförvaring och allt hen äger är två bodys, en pyjamas och en mössa. Känns ju inte så himla bra om jag ska vara ärlig, men eftersom jag inte kan ta hand om kartongerna och maken inte verkar vilja trots att jag tjatar (två gånger är att fråga, sedan är det tjat) om det så verkar det inte som att vi direkt kommer ha en beboelig lägenhet innan Trollet kommer till världen. Eller så blir det som vanligt, han skjuter upp allt till sista minuten och sedan blir det bara ett halvdant hafsjobb utav det. Och ja, vi är ganska mycket osams just nu för jag har dåligt tålamod med hans oförmåga att få något gjort och min oförmåga att kunna göra något. Att vara den drivande parten i ett förhållande fungerar tydligen bara när man kan göra sakerna själv, ska man få den andre personen att göra jobbet är det tydligen omöjligt. Och jag gråter av frustration över att bo i ett kaos. Så glädjen att bo här finns inte just nu.

 

Idag har jag bestämt med en vän att ta bussen till grannorten för att hälsa på henne och umgås. Jag har ju trots allt jullov denna veckan och därmed borde jag kunna göra något trevligt och inte bara sitta här hemma och gräma mig över flyttkaosets bestående. Så jag ska åka dit och leka med vännen ett par timmar, utan att promenera alltför mycket hoppas vi eftersom mina fogar inte är så förtjusta i bilåkande just nu och helgen innebar drygt 60 mil i bil. Släktträff hos pappan. Eller ja, farbröderna med fruar också vi. Våra kusiner var inte med vilket de aldrig är när vi är uppe hos pappa. Är det nere i Skånelandet eller i Blekinge så brukar de vara med, men inte vi eftersom vi har en hel dags resa ner och sällan kan vara lediga till det.

 

Annars? Jodå, vi mår rätt bra. Trollet har hittat boxblåsan och verkar för övrigt växa och må bra. Hen är mest aktiv när jag sätter mig ner efter att ha varit igång ett tag och när jag lägger mig på kvällen. Nu när jag skriver det här får jag små puffar i magen som får mig att må lite gott. Än så länge är de så mjuka och nätta att det bara är mysigt, även om jag inser att styrkan kommer ändras allteftersom Trollet växer. Namnväljandet går sådär, mycket för att maken (även där) är lite oengagerad och det känns så himla tråkigt att göra allting själv. Jag har lite svårt att hantera att han är så totalt ointresserad och oengagerad i det här, med tanke på hur mycket vi har velat och önskat oss detta. Jag erkänner, jag är besviken på honom och hans sätt att hantera det hela. Samtidigt så inser jag att det säkert ligger mer under ytan än vad han visar, även om det inte känns så nu. Med tanke på att han nästan bröt ihop på jobbet när jag hade blödningen och vi trodde att det var kört så är han säkert mer engagerad än han visar. Hans arbetsplats är mansdominerad med många med utländsk härkomst och väldigt macho attityd, Att gråta eller visa sig känslig där är inte accepterat, och att maken då ändå måste gå undan för att gråta en skvätt visar ju på hur mycket han ändå längtar efter vår lilla trollunge. Om han ändå kunde visa det genom att vilja förbereda för hens ankomst också så skulle det kännas bra mycket bättre för mig.

 

Långt, svamligt och inget sammanhang. Där har vi mina blogginlägg i en liten ask. Om du orkat läsa hela vägen hit är du kanske övertygad om att jag är en väldigt bitter och gnällig människa. Men jag försöker vara positiv, det är bara här jag riktigt vågar släppa fram det jobbiga och negativa och därför kanske det lätt blir det som överväger här. Så jag ber om ursäkt för min negativitet och ska försöka bättra mig.

Just nu är det många funderingar som snurrar i skallen. Vi har en hel del beslut som behöver tas. Vi har bokat in en resa till Ullared för att göra lite ordentlig bebisshopping. Vi har valt att göra det nu i slutet av januari så att jag ska orka med det, för väntar vi för länge kommer jag vara för trött och tjock för att orka gå i ett stort varuhus. Visserligen så hoppas jag att det inte blir alldeles för intensivt eftersom vi valt att stanna en natt och därmed borde kunna shoppa lite lugnt och ändå få med allt vi har tänkt oss. Så då återstår bara de stora funderingarna, vad behöver vi köpa? Jag har hittat massa listor på nätet, men jag blir ändå fundersam. T ex kudde och täcke. Eftersom Trollet är planerat att vara en sommarbebis så kanse täcke inte är så nödvändigt utan snarare en filt? Och kudde, hur funkar det? Vissa sidor på nätet står det att man ska ha en tunn kudde och andra att man inte ska ha någon alls.

 

Dessutom skulle jag nog behöva lite mått på sängen, och om vi ska ha vagga så vill jag gärna ha måtten på den med så att vi kan köpa madrasser.

 

Annat som jag funderar över och tycker är lite jobbigt: Vagn. Vi borde verkligen bestämma oss för vad vi vill ha för vagn så att vi kan börja leta begagnat. Visst skulle man helst vilja ha en ny, men de pengarna finns helt enkelt inte i vår plånbok, men bara för det så kan vi inte ta vilken vagn som helst pga min värk. Jag har desutom funderat lite på det här med andningslarm. Är det något vi vill ha? Hur pass nervös kommer man vara utan det och hur nervös med? Blir det så att man litar för mycket på det och inte har koll alls, eller att man blir mer nervös för att det ger konstiga utslag?

 

Finns det något annat som borde stå på listan eller som är fullkomligt meningslöst och som står på de flesta listor?

 

Nu ska vi iväg och köpa skrivbord och försöka byta en av makens julklappar eftersom kvittot kom på posten idag.

Tänkte att en liten summering av mitt 2012 kanske vore på sin plats, så här kommer det en sådan.

Månaden då jag började läsa in gymnasiekompetens efter att i flera år gått sjukskriven. Förväntan blandades med ångest och sedan lättnad när det visade sig att jag inte var ett fullkomligt pucko utan faktiskt kunde fungera i skolmiljö när bara mina stressnivåer var normala.

Jag fyllde år och fick beskedet att reumatism är en typsik kvinnosjukdom som blir bättre om man sluter försöka ge efter för samhällets krav och istället fokuserar på att vara en riktig kvinna, alltså borde jag sluta försöka få hjälp av vården och gå hem och skaffa barn istället. Kände att läkarens teori inte var den allra bästa, men bestämde mig för att strunta i att tjata tills min ordinarie läkare kom tillbaks efter sin sjukskrivning och föräldraledighet.

Jag började arbeta som hudvårdskonsult och hade fullt upp med skolan. Jag och maken åkte till Stockholm på konferens tillsammans med flera hundra andra konsulter.

Pluggade för fullt och hade knappt tid att andas.

Skaffade facebook och upptäckte hur mycket lättare det var att ha kontakt med vännerna långt borta. Pluggade och höll hudvårdsklasser för första gången. Hade försökt med bebisverkstan i ett år och funderade på om min kropp hade gått i totalstrejk efter missfallet på hösten.

Terminen slutade och jag fick högsta betyg i alla mina fyra kurser. Var superstolt över mig själv. Började på min sommarkurs som var på halvtid för att få in lite extrapengar.

Åker på semester på västkusten, en vecka boendes i pappans båt och umgicks med vänner och familj i närheten. Avslutade alltihop med några dagar i Skånelandet hos mormor och träffade mostern.

Tog mod till oss och kontaktade fertilitetsmottagningen. Höstterminen började igen och vi var på Seminariet i Göteborg.

Var så trött efter helgen i Göteborg att hjärnan vägrade fungera och jag sov hur mycket som helst utan att bli pigg. Den 11 firade vi vår två-åriga bröllopsdag med ett graviditetsbesked efter att jag hade känt mig illamående i ett par dagar och beslutade mig för att testa trots att mensen inte var senare än att den borde dykt upp samma dag.

Låg i princip hela månaden med illamående och fick medicin av läkaren för att försöka behålla något. Medicinen fungerade men jag fick en jätteblödning och fick åka in. Visade sig att vi hade ett litet troll i magen men att blödningen troligtvis berodde på att trollet haft ett syskon som inte kunde stanna kvar. Berättade för våra familjer att vi väntade barn.

Fortfarande illamående men som i slutet av månaden började bli bättre. Fick däremot ont av foglossning och hade fullt upp med flyttpackning och skolarbete.

Flyttade in i trea i ett betydligt trevligare område. Var på ultraljud och fick bilder på Trollet med oss hem som vi stolta visade upp för alla som ville se. Firade julafton hos mamman vars nyopererade man svimmade och skrämde halvt livet ur oss allihop, juldagen hos pappan och var hos svärföräldrarna på tredjedag jul. Nyårsafton firades hos en god vän där vi åt gott, spelade spel och umgicks för fullt med henne och tre tjejer runt 12 år.

 

Ja där var mitt år i korta ordalag. Med det önskar jag och Trollet er ett fortsatt bra 2013. Själva tror vi på ett fantastiskt år då vi äntligen får träffas och lära känna varandra, jag, maken och Trollet.

Nu har vi gått in i vecka 21. Helt magiskt roligt, speciellt med den trevliga julklappen jag fått att få känna när Trollet rör på sig. Andra saker som uppstått är halsbränna då och då och svullnad lite överallt. Eller ja, nu har det varit ganksa lugnt, men på juldagen var fötterna så svullna att jag var tvungen att ta av mig strumpbyxorna för att det stramade så och fötterna såg ut som fotbollar ungefär. Visserligen tror jag att det kan hänga ihop med att jag under julen dels åt alldeles för mycket och alldeles för konstigt och dessutom bröt min inte-gris-diet. Jul utan julskinka är ju ingen höjdare när man som jag anser att julskinkan är det viktigaste på julbordet.

 

Detta överätande av konstig mat medförde även en av mitt livs mest ångestfyllda stunder. På natten till annandag jul vaknade jag och hade ont i magen. Jag gick upp för att gå på toa, men hamnade istället på badrummsgolvet. Där låg jag och vred mig i närmare en timme med smärtor som kom var som hugg i magen samtidigt som svetten bara rann om mig. Någonstans i slutet började jag fundera på om jag skulle försöka väcka någon som fick ringa ambulans, för jag började bli rädd att det var något med Trollet. Rätt som det var kände jag att jag bara var tvungen att försöka sätta mig på toaletten och då bara forsade det diarre ur mig, och efter en liten stund insåg jag att jag även var tvungen att kräkas. Vad jag skulle ta mig till då visste jag inte riktigt med tanke på att jag inte vågade flytta mig från toastolen, men jag lyckades på något sätt vrida mig och nå handfatet. Där satt jag med maginnehåll kommandes ut från två håll, och strax efter började jag känna mig bättre. Huggen i magen avtog, illamåendet släppte och svettningarna slutade. Så när det kändes bra städade jag upp i badrummet efter mig, tog med mig en hink och gick och la mig igen. Nästa dag mådde jag kanske inte helt bra, jag var rätt trött och mör, men ändå såpass bra att om jag inte hade vetat om vad som hänt på natten hade jag aldrig trott på mig. Jag har inte haft några änningar sedan dess. Dessutom har svullnaden i händer, fötter och övriga kroppen försvunnit igen, och nu är jag nog bara en vanlig gravidtjockis. Men den natten var jag rädd.

 

Annars på jul har vi umgåtts med familjen och ätit som små galningar. Mina föräldrar är uppvuxna med den skånska gillementaliteten och även om det är trevligt så är det väldigt mycket mat. Vi har även hunnit med att både få och ge julklappar och av maken fick jag den beordrade morgonrocken. Andra julklappar var en eltandborste och massa presentkort på IKEA. Så vi har varit och inventerat lite och funderat på vad vi behöver och vill ha, och nästan allt är bestämt om än inte köpt. Lite sparar vi oss till senare, lite måste vi få undan lite mer kartonger innan vi kan försöka få in nya möbler och lite vill vi tänka på om det verkar vara en bra idé som vi tänker nu.

 

Idag ska vi iväg till en god vän och en av hennes döttrar för att fira nyårsafton. Hennes sambo, som även är min makes största kärlek, är tyvärr tvungen att jobba, men vi ska nog ha trevligt iaf. Vi ska äta smördegsinbakad oxfile och till efterrätt blir det pannacotta med bär. Smaskigt värre. VI ska umgås, kanske spela lite sällskapsspel och bara ha trevligt. Låter som en himla bra plan tycker jag.

 

Nu ska jag skriva en shoppinglista, åka till affären och sedan göra mig iordning för kvällens festligheter. Låter som en bra plan. Hoppas ni får en trevlig nyårsafton så hörs vi igen nästa år. Till dess, ta hand om dig och dina kära.