En koffeinists bekännelser

Jag är så oerhört trött just nu. Oavsett hur mycket jag sover, hur tidigt jag än lägger mig på kvällen, så är jag så trött. Energinivån är konstant på minus och minsta lilla grej som inte går eller är som jag önskar får mig att bryta ihop och gråta. Det tär att inte orka hur gärna man än vill. Att bokkartongerna fortfarande står ouppackade efter flytten trots att bokhyllan stått på sin plats i en dryg vecka. Att de uppgifter jag behöver läsa på inför eller lämna in i skolan inte blir gjorda. Att hela hemmet förfaller och maken får göra precis allt här hemma. Att jag inte orkar fungera normalt trots att jag vet att jag skulle behöva ha lite högre tempo nu än tidigare eftersom jag behöver klara av terminen snabbare. Att jag, trots att inläggen dyker upp i huvudet på mig, inte orkar ens försöka uppdatera bloggen med allt.

 

Det finns säkert flera orsaker till min trötthet. Mitt dåliga järnvärde spelar säkert roll. Men jag tror att den största orsaken är min dåliga sömn. Att vakna med mardrömmar flera gånger natt efter natt tar ut sin rätt. Är det inte drömmar om hur vi förlorar Trollet så är det förlossningen som ställer till det. Att drömma dessa fruktansvärda mardrömmar om förlossning kan inte vara normalt, och enligt all litteratur så ska jag då "identifiera det som skrämmer mig". Att jag inte vet vad det är som skrämmer mig, eller inte kan förklara det med mer än att jag är så förtvivlat rädd för att min kropp och min hjärna ska låta mig återuppleva helvetet återigen. Trots att jag anser mig ha bearbetat övergreppen klart så är jag så fruktansvärt rädd för att de ska komma tillbaks med full styrka i den utsatta position som en förlossning trots allt innebär. Att jag återigen ska få flashbacks, och då menar jag inte små minnesbilder som flimrar förbi ögonen, utan fullkomligt återupplevande av allt det hemska med hela min kropp och själ. När jag var som sämst så visste jag inte var och när jag befann mig, utan hela mitt medvetande talade om för mig att jag återigen var tillbaks i min uppväxt. Trots att mina ögon sa att jag var här och nu så sa resten av mig något helt annat. För mig skulle inget vara värre än att hamna där igen när jag ska göra något av det största som min kropp någonsin kan åstadkomma, födda mitt barn. Tänk att då inte vara där utan någon helt annan stans. Det är en rädsla så stor att jag knapt klarar av att sätta ord på den.

 

Samtidigt så vet jag att jag har klarat av saker förrut, det kommer säkert att gå bra nu med. Jag har trots allt bett om hjälp och imorgon ska jag träffa MVC-psykologen för att prata om det och förhoppningsvis inleda behandling mot rädslan. Jag är inte ensam i det här, både maken och all personal kommer stötta och hjälpa mig för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag ska försöka lite på att det här kommer gå bra, att allt kommer gå vägen och när det är över så har vi världens underbaraste unge hos oss. För trots alla tårar, all rädsla och all sorg som vägen hit har inneburit, och vägen in till målet kommer fortsätta innebära så tror, nej vet, jag att det är värt det. Vi har väntat länge på vårt troll, och flera gånger trott hen vara på väg för att bli besvikna. men nu är hen verkligen på väg att flytt in i vårt hem och visa upp sin person, inte bara som buffar i magen utan på alla vis. Och det, det är värt precis allting.