En koffeinists bekännelser

Hjälp vad veckorna springer iväg, jag hinner ju inte med. Dessutom inser jag att mina uppdateringar på bloggen kommer allt glesare. Jag önskar att jag kunde säga att det berodde på att jag hade alldeles för mycket att göra, men tyvärr är det lite tvärtom. Jag har inte gjort något alls. Jag har försökt komma igång, men det är precis som att jag inte får något ur händerna utan helst av allt vill ligga på soffan och klappa magen hela dagarna. Tröttheten är tillbaka och jag orkar inte riktigt ta tag i allt som behövs göras här hemma. 

 

Vi har dessutom insett att vi har en riktig busune i magen. Trollet kan ha en rejäl sparksession för sig med buffar och knuffar, men så fort maken komer i närheten för att försöka få känna så blir det alldeles stilla. När han ger upp och går iväg börjar det om igen. Den lille vet precis hur hen ska göra för att retas med sin pappa. Men skam den som ger sig, snart kommer vi nog lyckas lura hen till att sparka ordentligt så att även pappa får känna.

 

På fredag beger vi oss till Ullared för den stora shoppingturen, men redan har vi insett att vi har ganska mycket. Min mor, Trollets mormor, inventerade vad hon hade för bebissaker kvar efter oss och hittade dels en hel del lakan i lagom storlek till vaggan, några filtar i olika storlekar och lite kläder, bla de kläder som vi fick åka hem i. Vi fick ju lov att använda en hel del ärvda kläder, men alla fick vi varsitt helt nytt hemreseset. Min storasysters var lite slitet och min minsta brors i storlek 45, men om Trollet inte blir alltför stor så kan hen få åka hem från BB i samma kläder som hens mamma. Eller iaf använda dem om vi nu bestämmer oss för att köpa ett eget hemreseset. Mamma skulle iaf tvätta upp och göra iordning det hon hittat. Just ja, där var ju också en jätesöt jeansoverall med påsydda figurer som hon sytt till min bror och som vi kan använda som ytterplagg för Trollet. Visserligen i storlek 60, men man kan vika upp ärmar och ben, och det gör ju inte så mycket om det är lite stort i början eftersom hen ju inte direkt promenerar omkring i kläderna.

 

Som ni hör så är planerandet och drömmandet i full gång, och även om jag ibland får nypa mig i armen för att inse att det inte är på låtsas och kan ha svårt att förstå hur jag ska kunna vara vuxen nog till att ta hand om ett barn så börjar det sjunka in och bli verkligt. Stort och märkligt är det iaf, hur det nu ligger till.

 

Och jag tänker inte avsluta med att lova att jag ska bli en bättre bloggare, för jag vet med mig att det sällan blir så. Däremot så kan jag kanske bara säga att jag ska försöka bli bättre på att blogga. Inga löften, men en ambition.