En koffeinists bekännelser

Inte så att jag idag måste ta några beslut som jag har ångest över, utan jag har ångest över att jag måste ta beslut längre fram. Som tex barnvagn. Vilken ska man ha, vilken typ av hjul, hur ska den vara fällbar/vikbar, vilken tup av styrning och bromsar mm. Hur mycket som helst att ta ställning till ju. Även om jag har insett att den måste vara möjlig att bära i två omgångar eftersom vi kommer bo på andra våningen, så har jag inte den minsta aning om resten. Det känns bara som en stor djungel där ingenting verkar enkelt och alla människor säger olika saker. Att den dessutom inte får vara för tungkörd eller svårmonterad säger ju sig självt, reumatiker som jag är.

 

Andra saker som man måste välja: bilstol, skötbord, namn, dop, uppfostringssätt. Ja, allt. Och jag har ångest över allt det här redan nu, hur ska det då gå sen. Visserligen så antar jag att mycket ger sig efter hand och att en hel del nog kommer naturligt,men eftersom jag vill att Trollet ska få ett så bra liv som möjligt så vill jag ju göra så bra val som möjligt från början. 

 

Jag försöker verkligen göra bra val. Jag försöker tänka på vad jag äter, hur jag äter och när jag äter men det är svårt. Svårt eftersom ingenting känns riktigt gott och hälften av sakerna inte går att få ner ens med våld. Jag kämpar på med frukt och grönsaker, äter nog bättre med frukt och försöker få i mig lite grönsaker til varje måltid. Det är svårt och tar i många fall emot, men jag ger mig inte. Något annat som jag har insett att jag är dålig på att få i mig är protein. Kött, kyckling, fisk, bönor, alltihop det där är jättesvårt att tvinga ner, även om jag verkligen försöker. Vissa dagar går bättre än andra, men om jag fick lov skulle jag bara äta potatismos och klyftpotatis. Kokt potatis har inte samma tjusning som vanligt, ris känns bara torrt och bara tanken på slemmig pasta gör att jag känner mig mer illamående. Jag som under hela min uppväxt varit känd för att inte vara kräsen med maten har nu blivit en riktig mathäxa. Jag försöker tänka att det går över och att huvudsaken är att jag äter och behåller något, det finns gott om tid att äta supernyttigt när illamåendet har släppt, och eftersom jag har bestämt att det ska bli bättre efter vecka tolv är det nu bara två veckor kvar.

 

Nu ska jag göra mig iordning för att träffa en kompis på en fika, i em ska jag först jobbfika lite och sen kommer det en man för att titta på lägenheten. Sedan är det fredagsmys med mannen innan helgens alla aktiviteter drar igång. Två kalas på lördag, lite jobb på söndag och däremellan en himla massa matteplugg. Jag vet ju att jag lever iaf.