En koffeinists bekännelser

Helt overkligt känns det att skriva det. Vecka tolv. Det innebär att det snart har gått en tredjedel av graviditeten och att jag på allvar kan börja hoppas. Visserligen så är det så att jag börjar tro på det mer och mer för varje dag nu, jag vågar ju till och med prata öppet om det. Men ändå finns det en liten tanke i bakhuvudet att man aldrig kan vara säker och det kan gå åt pipsvängen när som helst. Jag försöker att inte lyssna på den rösten utan bara se framåt med tillförsikt.

 

Annars är jag fortfarande illamående och var idag tvungen att återigen efterfråga nytt recept på antikräkpiller. Då visade det sig att den läkaren som skrivit ut dem hade slutat och att jag därför var tvungen att träffa eller prata med en ny läkare. Så istället för prov imorgon fm blir det telefontid med en doktor. Förhoppningsvis en som förstår att jag  kommer vara gravid lite längre än en vecka och att jag inte riktigt har tid att avsätta tid för att ringa vårdcentralen en gång/vecka.

 

Visserligen hävdar jag ju att jag ska sluta vara illamående om en vecka för det har jag bestämt, men jag vet ju också att det inte är riktigt så enkelt. Då hade jag ju inte blivit så här dålig heller, för det hade jag ju också bestämt. Så jag får väl snällt ta mina piller så jag får behålla maten jag äter.

 

Nu måste jag nog dessutom köpa mig ett par nya byxor. Jag hade ju bestämt mig för att inte köpa så mycket ännu, men det är alldeles för obekvämt och obehagligt att gå runt med hårband i knappen nu. Lite jobbigt är det att jag redan har vuxit ur mina vanliga jeans, men samtidigt så har jag ju inte gått upp i vikt direkt, så jag tror iaf inte att det är som jag äter för mycket. Jag vet inte när det är normalt att köpa mammabyxor, men för mig är det uppenbarligen dags nu.

 

Imorgon, läkarsamtal oh möte med syon. Annars bara packning inför flytten. Bara en månad kvar nu.