En koffeinists bekännelser

Man ska aldrig, aldrig säga högt när något verkar gå bra. Sist var det ju att jag tyckte illamåendet var lite bättre igen, och nu var det de där ångestframkallande blödningarna. På förmiddagen idag säger jag att jag vågar börja hoppas och att det nu inte vart någon blödning sedan vi var inne och fick se trollet. Vad tror ni händer bara någon timme senare? Jo, just precis, en ny blödning. Visserligen var den lite och brun, men ändå. På en millisekund var ångesten där, speciellt när jag tyckte att det gjorde lite ont i magen också. Jag bara väntade mig att det skulle komma igång ordentligt. Men sen avtog det, och efter yogan idag verkar det ha avtagit helt. Hoppas bara att det håller i sig så och inte bråkar mer nu. Nu har vi ju berättat för nästan alla i våra familjer och då skulle det vara väldigt jobbigt om vi skulle vara tvugna att ringa och berätta att det inte blir någon bebis. Så kom igen nu trollet, sluta bråka med dina föräldrar och börja uppföra dig.

 

Pratade med min mormor idag också och fick lite tråkiga nyheter. Hon har en cancertumör i ena bröstet och ska in och ta bort det om några veckor. Visserligen verkar det som att hon hr upptäckt den tidigt och att den inte har spridit sig, men hon är ändå 83 år gammal och då är ju kroppen inte lika lättläkt som när man är yngre. Nu ska vi vara hoppfulla och verkligen försöka tro att allt kommer gå bra, men jag kan inte hjälpa att jag ändå oroar mig lite, det är ju trots allt min mormor som jag helst av allt vill ha kvar hela livet även om jag vet att det är omöjligt. Mer än någonsin önskar jag att trollet ska stanna kvar och ge oss tryggheten att våga berätta för mormor om hens planerade ankomst så hon har något att se fram emot.