En koffeinists bekännelser

Idag har vi visst gått in i vecka tio. Helt overkligt känns det, men samtidigt så gör det att jag vågar hoppas lite. Kanske kommer det att gå den här gången, kanske kan vi få ett levande barn instället för sorg. Om två veckor vågar jag nog börja hoppas på allvar, även om jag vet att man aldrig kan vara helt säker.

 

En annan sak som gör att jag vågar hoppas lite är de där blödningarna som tidigare varit vår följeslagare. Sedan förra veckan när vi trodde att vi förlorat vårt troll har jag inte haft någon. Kanske att det var den där andra trollungen som ställde till alla bekymmer och bråkade så med oss, och nu när den inte är kvar så får vårt troll bo i lugn och ro i sin etta.

 

Idag har jag kämpat på med skolarbetet. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte hålla mig kortfattad utan mina arbeten består av alldeles för mycket text på alldeles för många sidor. Jag förstår inte dem som lyckas få ihop ett arbete på max fem sidor, själv kämpar jag för att hålla mig under 20. Kanske lite av ett lyxproblem, men inte när man inte har tid att vara så nogrann.

 

Imorgon bär det av ner till mamman för att berätta att hon förhoppningsvis ska få en ny titel i maj. Med tanke på hur mycket jag tror hon längtar efter barnbarn så tror jag nog att hon kommer ta det bra. hur min far kommer ta det när vi berättar för honom på söndag är mer tveksamt, säkert kommer han tycka att det är dumt nu när jag "äntligen har börjat plugga och är på väg någonstans". Iaf är det vad jag tror att han kommer tänka, men vad han kommer säga vet jag inte. Jag hoppas att de kommer bli glada för vår skull, för vi kan faktiskt inte vänta hur länge som helst. Män må kunna skaffa barn när de är 70, men vi kvinnor har en begränsad fertil period, och jag som har passerat 30 kan inte räkna med hur många år som helst till.

 

Nog om det, nu ska jag fortsätta se på min saga, Once Upon A Time på kanal5. Vuxensaga när den är som bäst.